Salt.

För en kort tid sedan inhandlade jag salt. En säck med 25 kg grovt havssalt står nu i uthuset. För säkerhets skull. Så hastigt som världsläget nu skiftar så vet man aldrig när man behöver mer salt än vanligt. Men i köpögonblicket visste jag förstås inget om att Ryssland skulle mobilisera.

Saltanskaffningen hade en hel del att göra med (den något osäkra) tillgången på elektricitet. Då tänker jag inte i första hand på de förtäckta hoten om elransonering i vinter. Det är de oberäkneliga stormarna som jag ser som det största hotet. Om en sådan, eller en hackare, lyckas slå ut en del av stamnätet tar det dygn, kanske veckor, innan allt fungerar som normalt igen. Och vad händer då med allt det som finns lagrat i frysen? Jo, det förfars!

Bären kan kokas till sylt, om man har socker och tillgång till en ved- eller gasspis. Fisk och kött kan man rädda genom att salta ner det. Nu är förstås nutidsmänniskorna inte vana att äta nersaltad fisk. Men det går förvånansvärt bra, det vet jag av egen erfarenhet. Efter att man vattnat ur det mesta av saltet kan man både koka och steka, och att laga fisklåda går också bra.

Förr i tiden var salt fisk och potatis den vintertida basmaten ute i skärgården. Då fiskade man under lektiden på våren och saltade ner allt man fick i sina ryssjor i stora kar. Det var sedan den huvudsaklig proteinkällan den kommande vintern.

Idag har jag fiskat. Då fångsten var god kunde jag salta ner en full hink med abborre. Då snön sedan yr runt knutarna i vinter festar vi på kokt salt abborre med vitsås och potatis.

Om man lämnar bort vitsåsen och låter potatisen vara oskalad kallas anrättningen ibland för ”råskvädersmat”. (Råskväder är den dialektala benämningen på snöyra.)