Ingen brist på brist.

Det har varit brist på vissa saker den senaste månaden. Men å andra sidan har andra saker funnits i överflöd. Så, statistiskt sett borde läget vara helt okej. Vilket det ändå inte är.

Nu börjar det vara hög tid att åtgärda en del av bristerna, och närmast ligger träningen. Det känns i kroppen att det är en månad sedan jag kunde träna så mycket på en gång att jag kände värmen stiga. Allt sittande och liggande har tyvärr inte haft en odelat positiv inverkan på mig. Jag känner mig fet och lat och avsigkommen!

I dag kom vi oss ut på en promenad, på isen. För en gångs skull hade vi fria vidder omkring oss, och då vinden var frånvarande medan plusgraden var närvarande kändes det härligt. Vi kunde till och med ana var solen befann sig bakom molnen! På isen fick vi vara lika ostörda som då vi går på vägen hemma i byn. Bara fyra pilkare såg vi, och detta på synnerligen behörigt avstånd. Ingen risk för smitta där inte!

I morgon har vi en ny vecka med nya möjligheter. Om då Vården är mig bevågen, så får jag igen lyfta saker tyngre än mjölkburken. Och då skall jag ta en sväng till gymmet en av de närmaste dagarna.

Sådan rimliga behov får och bör man tillfredsställa!

Med vilken kroppsdel?

Vården har redan länge varit ett ämne som väckt känslor. Nu skall det väljas fullmäktige till våra nya Välfärdsområden, och det var intressant att följa med valdebatten på TV. Alla var i stort sett eniga om att vården inte får försämras. Men hur skall det kunna undvikas? Den frågan försökte man ducka för så gott det gick. Men i alla fall en av kandidaterna var ärlig då han sade att knappast någon av de som nu väljs in kommer att vara populär vid mandatperiodens slut. Det finns för många svåra beslut som måste tas, som många områden kommer att lida av.

I den nära framtiden orsakar lagstiftare och myndigheter bekymmer med ogenomtänkta åtgärder. Då tänker jag på tvånget att alla som jobbar i vårdyrken måste vara corona-vaccinerade. ”Låt vaccinera dig, eller gå ut genom dörren!” Detta i ett läge då det är stor brist på vårdare. Varför då förvärra läget ännu mer?

Jag tänker till exempel på Kårkulla: Man försäkrar att alla som behöver vård också kommer att få den. Men jag frågar mig: HUR? Då man stänger avdelningar i brist på personal, hur får då de behövande sin vård? Ekvationen går inte ihop!

Vid den tidpunkt då man hittade på detta att alla vårdare måste vara vaccinerade, visste man inte, kanske, att vaccinerade sprider smittan lika behändigt som ovaccinerade. Jag skriver kanske, för i dagens upplaga av Slaget efter tolv medgav Mika Salminen att man nog redan på hösten var på det klara med det här. Ändå fortsatte man att bereda och sedan stifta lagen om vaccinationstvång, förmodligen utan att reflektera över konsekvenserna. Vårdarna skulle nog foga sig och gå till pumpen.

Det blev inte så. En hel del av dem ville inte gå mot sin övertygelse. De slutar hellre än låter vaccinera sig, och därmed sluter de sig till den grupp vårdutbildade som jobbar med något annat. Och den är inte liten, det är fråga om tiotusentals personer!

I den här situationen har politikerna sovit en törnrosasömn. Eller är det en prestigesak att den stiftade lagen inte rivs upp innan den ens trätt i kraft? Det beslutet borde/måste tas i expressfart, för att rädda vad som räddas kan i vårdarflykten.

För länge sedan, under jätteödlornas tid, fanns det vissa stora arter som hade en extrahjärna (större än den i huvudet) som satt i trakten av bäckenet. Har en del av dessa dinosaurier mirakulöst överlevt till våra dagar?

Hemska (miss)tanke!

Stannar i idet idag.

Klockan är redan halv nio, och ännu har jag inte hämtat in tidningen. Jag drar mig helt enkelt för att gå ut. Det har snöat, då jag ser ut genom fönstret gissar jag att det ligger minst tio centimeter snö på trappan, igen. Och jag borde inte röra den. Dessutom blåser det en hård nordlig vind.

Andra kan inte göra samma (bekväma) val som jag. Redan kl. 5 var snöröjaren i gång i korsningen uppe vid postlådorna. Och kl. 7 hade jag plogartraktorn på gården. Välsignade människor, som med sitt arbete fixar att vi andra kommer fram då vi småningom vaknat och måste iväg.

Kör försiktigt!

Olyckan (skröpligheten) är sällan ensam.

En olycka kommer sällan ensam. Det gamla talesättet tycks fortfarande ha sin giltighet, åtminstone vad gäller mig. Jag vill nu inte klaga, men…

Först i raden kom covid. Jag fick en helt lindrig och uthärdlig sjukdom, och var friskförklarad i god tid till jul. Efter Trettondag blev jag magsjuk, en häftig ettdygns historia. Men det tog en vecka att hämta sig efter den pärsen. Och nu är det ena ögat som krånglar!

Det här motgångarna har fått mig att spärra upp båda ögonen i förvåning över hur fin sjukvård vi har, åtminstone här i Korsholm. Då jag hade covid kom en sjukvårdare hit två gånger för provtagning. Och man ringde nästan varje dag och kollade hur jag mådde.

Nu, då jag blev riktigt bekymrad över ögat, ringde jag sjukvårdsrådgivningen, och passades vidare till HVC-akuten. De behövde inte ens se mig för att skicka remiss till Centralsjukhusets akut. Där blev jag undersökt, och man tog kontakt angående mig med Ögonpolikliniken. Följande morgon, redan före kl.9, ringde man därifrån, jag hade att infinna mig där kl.12.30.

Det tog bara en dryg timme att finna ut att jag haft en blödning i ögat, hitta stället varifrån den kommit, och reparera näthinnan på det stället med laser. Snabba ryck hela vägen. Det gick ca 26 timmar från att jag ringde det första samtalet tills jag var ”svetsad” och klar!

Kontrollbesök om en vecka.

Svetsad svetsare.

I mitt första industrijobb var jag svetsare. Det var på ett litet skeppsvarv. Jag kom dit mitt i vintern, och från svetsarkursens varma hall hamnade jag ut under öppen himmel. Till på köpet snöade det och blåste hårt den dagen. I sanning en omtumlande upplevelse, och som man säger: Ett minne för livet.

Nu för tiden är det väldigt sällan jag svetsar. Det händer bara då jag själv har behov av att foga samman några stålbitar. Och jo, jag borde träna lite mer. Det märks nog att handalaget inte är detsamma som förr.

En som däremot verkade att ha handalag var den behagliga dam som jag träffade idag på eftermiddagen. Hon visade sig också vara svetskunnig, och hon tog mig med och gav mig prov på sin yrkeskonst. Jag hade inte möjlighet att granska de fogar hon åstadkom, men jag litar på att de håller.

Det är faktiskt omöjligt att se svetspunkterna i det egna ögat. Men ljuset såg jag, och de flesta punkterna kände jag också av. Nu hoppas jag och tror att näthinnan sitter säkert på plats igen.

Ett nytt minne för livet!

Tärningens många sidor.

Vi sitter mitt inne i ett tärningsspel, den tanken slog mig i morse. För vad är det annat än ett spel, det som nu pågår? Och som i alla spel finns det inga säkra sätt att vinna. Kanske har den en viss fördel som kan det här med sannolikheter och kan kalkylera utgående från statistik och erfarenheter från förr. Men då tärningen kastas borde utfallet vara slumpmässigt. Märkväl, borde!

Jag avundas inte dem som nu agerar spelare. Covidspelet liknar ingenting annat. Tärningen borde ändå falla slumpmässigt, och den gör den om man ser till hur viruset muterar och sprids. Ingetdera tycks följa de kända reglerna. Ser man däremot till motåtgärderna så har, åtminstone hittills, tärningen hela tiden fallit med samma sida upp. I två års tid!

Nu tycks ändå ett nytänkande vara på gång då ledande smittskyddsläkare går ut och säger att nedstängningar nu har väldigt liten inverkan på smittspridningen. De negativa verkningarna överväger stort mot den lilla fördelen. Och glädjande nog blev det ingen start på vårterminen med en period distansundervisning för skoleleverna. Det var ett litet framsteg. Men att sedan all verksamhet inomhus hotas av stängning, det kan lätt bli en framtida katastrof.

Sida ett: Sjukvården överbelastas, det har varit huvudargumentet. ”Och det borde alla förstå att det inte får ske!” Det är sida ett på tärningen, den som alltid kommer upp. Ser man också, att om en sida hålls uppe så sjunker en annan?

Sida två borde vara barnen och ungdomen. Det är långt ifrån alla som klarar av att studera effektivt om de sitter hemma. De löper stor risk att hamna i gruppen marginaliserade redan innan de lämnat tonåren. Med allt det för med sig i förlängningen.

Sida tre är det psykiska hälsotillståndet i landet. Det är väl inte obekant att vården av psykiskt sjuka redan länge varit överbelastad och inte fungerar. Det är att vänta, om än inte en stormflod, men en stor ökning av psykiskt illamående till följd av den sociala isolering som myndigheternas nerstängningar och människornas covidfruktan fått till stånd. Därför borde den sidan av sjukvården byggas ut för att snabbt kunna möta det kommande behovet. Det vet vi att det inte kommer att ske. Det är emot den rådande strategin, det kostar pengar, och, varifrån ta behörig personal?

Sida fyra: Den allmänna säkerheten i samhället. Den hänger intimt samman med sida tre. Det finns alltför många exempel på att människor som klappat ihop psykiskt och inte sökt/fått hjälp i tid tar sig till desperata åtgärder. Då de mår så dåligt skall andra också må dåligt. Förmodligen en omedveten reaktion, men den slutar med våldsdåd. Då går man ut och slår ner den första man möter, eller tar till kniven för att få se mer blod.

Det finns ännu två sidor kvar på tärningen. Där får läsaren fylla i sin egen bedömning.

Den fråga som borde bränna redan nu är: Vad skall vi ha för sorts liv efter covid? Kanhända avgörs det redan i år.

Det finns inga gratisluncher.

Gratis? Jo, pyttsan heller! Det finns inget sådant som gratis, det är alltid någon annan som betalar de gånger jag inte själv måste stå för notan.

Det kom en tilläggsleverans av barnaglädje från himlen. Frågar ni mig så var det helt i onödan, vi har redan nog och övernog av varan. Men som min förra granne alltid sade: ”Det är ju gratis!” Och visst, det kostar inget att få en massa snö ”dumpad” på gården.

Det som kostar, det är att få bort den. Först och främst betalar vi för den kommunala snöröjningen. Den är en verklig välsignelse, men den kostar ca 180 € per vinter. Sedan, det som traktorn inte kommer åt, det skall jag själv avlägsna, till en kostnad av lassvis med smörgåsar och en och annan grötkastrull. För att inte tala om den tid det tar i anspråk.

Som lök på laxen faller det snö också på taken. Då det så småningom blir blidväder rasar den ner framför uthusens dörrar. Då är den tungt vägande och svettframkallande att hantera. Därför skyndar jag mig att dra ner snön från utsatta tak medan jag själv får välja tidpunkten. Och idag var den behagliga tiden att sätta 2½ timme på den sysselsättningen. Plus att jag skottade 1½ timme i morse.

Seniorgympa 1 timme + restid, 4 timmar snöarbete. Det blev rivstart på nyttomotionen direkt efter jul- och nyårshelgen!

Första dagen redan dag tre.

Så är det nya året påbörjat på riktigt. Det har varit nästan en ”normal” dag. Om man nu kan kalla något normalt i dessa underliga tider. Över 17.000 nya coronafall i Finland, det kablades ut idag. I den siffran finns också nyårshelgens smittade med, men ändå… kan då något kallas normalt under de förutsättningarna?

Hur som helst, idag har vi dragit de första Seniorträningarna på Amazing Family Gym. Och deltagarantalet talar sitt tydliga språk, nu är människorna ordentligt rädda igen. Vad hjälper det att vara dubbel- eller trippelvaccinerad om man inte ens själv vågar lita på att man är skyddad. Kan det ha spelat in att myndigheterna lade det frälsande coronapasset på hyllan över nyårshelgen och lite till? Nu vet alla som har det minsta hum om addition att det passet inte är mycket värt att trygga sig vid. Vore det inte hög tid nu att våra myndigheter ärligt skulle säga att ”vi vet ganska lite, och vi kan lova ännu mindre”. Jag tror att psykologiskt skulle det fungera betydligt bättre än att ständigt komma med nya ”löften”, som sedan inte infrias. (Jfr. Winston Churchill som inte lovade engelsmännen annat än ”blod, svett och tårar”. Han ansågs vad jag vet som pålitlig.) Nu går vi igen mot hårda restriktioner. Nästa alla människors andningshål täpps till. Det här slutar inte väl, det kan jag aldrig tro.

Jag tittar på det som var solrosor i somras. Det som är kvar av dem står nu i snön, med snö som kronor. Här, utanför fönstret, ser jag framtiden. Det gamla invant vanliga står förtorkat ute i kylan, vi står i ensamhet eller tvåsamhet innanför rutan och tittar ut. I bästa fall försöker vi föreställa oss det nya som skall komma efter detta. Blir det åter igen solrosor, eller något betydligt blygsammare? Vi väntar, med förväntan!