Så är det nya året påbörjat på riktigt. Det har varit nästan en ”normal” dag. Om man nu kan kalla något normalt i dessa underliga tider. Över 17.000 nya coronafall i Finland, det kablades ut idag. I den siffran finns också nyårshelgens smittade med, men ändå… kan då något kallas normalt under de förutsättningarna?
Hur som helst, idag har vi dragit de första Seniorträningarna på Amazing Family Gym. Och deltagarantalet talar sitt tydliga språk, nu är människorna ordentligt rädda igen. Vad hjälper det att vara dubbel- eller trippelvaccinerad om man inte ens själv vågar lita på att man är skyddad. Kan det ha spelat in att myndigheterna lade det frälsande coronapasset på hyllan över nyårshelgen och lite till? Nu vet alla som har det minsta hum om addition att det passet inte är mycket värt att trygga sig vid. Vore det inte hög tid nu att våra myndigheter ärligt skulle säga att ”vi vet ganska lite, och vi kan lova ännu mindre”. Jag tror att psykologiskt skulle det fungera betydligt bättre än att ständigt komma med nya ”löften”, som sedan inte infrias. (Jfr. Winston Churchill som inte lovade engelsmännen annat än ”blod, svett och tårar”. Han ansågs vad jag vet som pålitlig.) Nu går vi igen mot hårda restriktioner. Nästa alla människors andningshål täpps till. Det här slutar inte väl, det kan jag aldrig tro.
Jag tittar på det som var solrosor i somras. Det som är kvar av dem står nu i snön, med snö som kronor. Här, utanför fönstret, ser jag framtiden. Det gamla invant vanliga står förtorkat ute i kylan, vi står i ensamhet eller tvåsamhet innanför rutan och tittar ut. I bästa fall försöker vi föreställa oss det nya som skall komma efter detta. Blir det åter igen solrosor, eller något betydligt blygsammare? Vi väntar, med förväntan!
notgubben 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.