Det är över nu.

Det är mörkt där i kväll. Inga lampor lyser i mitt paradis. Sommarvärmen är också avstängd. Den är över nu, den ljusa och varma tillvaron i det (konstgjorda) klimat där jag trivs. Grönskan är nertagen och och flyttad till skräphögen. Så nu återstår mig att finna mig till rätta i den verkliga världen.

Sedan snart ett år har vi (be)funnit oss i en ny och främmande verklighet. Pandemin som då kom svepande svängde världen på ändå. Människor blev rädda för allt och alla, vem som helst kunde vara en dödlig fara. Och särskilt vi sjuttio plussare utmålades som verkliga problem. Nu då vi har andra coronavågen på gång har i stället ungdomarna hamnat i skottgluggen. Men sanningen att säga är de långt ifrån de enda som tröttnat på att mötesfriheten varit begränsad så länge. Det är ganska många nu som mår psykiskt dåligt av att ha satt sig själva inom parentes.

Nu har vi kanske en våldsvåg under uppsegling. Den heter muslimsk terrorism och utövas i religionens namn. Skall det nu bli så att folk börjar frukta för sina liv varje gång de möter en mansperson med arabiskt utseende? Då blir det inte svårt att övertala befolkningen att hålla sig hemma, för att skydda sig mot corona!

Den Gud jag tror på är stor nog att försvara sig själv. Där skall inte jag gå till våldsamheter. Jag skulle önska att också de muslimska extremisterna skulle våga tro att deras gud kan ta vara på sig själv, utan mördare i sin tjänst.

Lögn och våld sprider sig. Den goda värld jag växt upp och levt i finns inte mer. Det är över nu.

Denna regniga dag…

… har jag påbörjat utrymningen av växthuset. Det sker fastän det är nio plusgrader på utsidan och tjugo på insidan. Jag har väl inte riktigt alla hästar i stallet, som hållit ut så här långt in på hösten. Och det vore mer än ett stolleprov att ännu dra ut på det oundvikliga.

Nu då jag kollar mer noggrant inser jag att det finns ganska många tomater på stammarna. På den jag plockade ren direkt på morgonen fanns det 69 stycken, på grannen något färre.

De här tomarterna är speciella. De är ännu halvmogna. Skall bli gula på utsidan, men de är redan alldeles röda i köttet, och de har mer smak än de vanliga röda kompisarna. Ett par gånger har vi skurit dem itu och radat i en ugnsform tillsammans med lite lök. De är riktigt goda efter att ha blivit upphettade i ugnen.

De små vinbärstomaterna (växer i blåa tunnan) tog jag in och satte i ”vas” i köket. Där får de stå och mogna. Praktiskt att bara behöva lyfta rumpan från stolen vid köksbordet och plocka sig några tomater.

Tiodygnsprognosen utlovar 8-10 plusgrader dagtid, ingen nattfrost och ingen snö. Men nog regndagar. Man undrar stillsamt hurudan vinter vi kommer att få.

Okristligt kristet?

Det har blossat upp en tidvis ganska häftig ordväxling kristna emellan, också i vår trakt, om kandidaterna i det amerikanska presidentvalet. Man är av mycket olika uppfattning om vad som är bäst för kristenheten i USA. Kan man tänka sig! Det borde vara mycket större skäl att fundera på hur kristenheten på hemmaplan skulle må bättre, tycker jag. Jag tvivlar starkt på att de som anses som troende kristna vinner en enda centimeter i trovärdighet på att diskutera och strida om huruvida Donald Trump är sänd av Gud eller inte. Att sätta tid och energi på sådant är att blunda för de utmaningar och de andliga behov vi har för ögonen här, som inte minst corona-epidemin fört med sig.

Det finns människor också i Finland som ber heta böner för Trump. De är övertygade om att möjligheterna att utöva kristen tro i Amerika är i fara om inte Trump blir återvald. Det är vad deras trossyskon i USA har låtit förstå, påstås det.

Jag förstår inte hur de kan tro på det här. Sedan när är religionsfriheten hotad over there? Trumps supportrar ser bara att han är mot aborter och att han är ett starkt stöd för Israel. Två goda saker som också jag stöder. Men sedan… arrogansen, föraktet för andra människor, alla de uppenbara lögnerna som radar upp sig som flerradiga pärlband, hans ständiga självförhärligande, för att inte nämna all den splittring han sår i sitt eget land, väger allt detta ingenting i den andra vågskålen?

Jag är väl medveten om att Gud kan använda vem som helst för sina syften. Han kan bruka Donald Trump lika väl som Vladimir Putin — eller varför inte mig. Men därifrån är steget långt till att någon av oss skulle vara gudasänd för att rädda kristenheten i det egna landet.

Jag har försökt att få Trumps anhängare att öppna båda ögonen genom några kommentarer på Facebook, utan minsta framgång. Därför kan jag förstå att Trumps trogna skara i USA kan tänkas resonera som sina meningsfränder här. I Bibeln står det att ”kärleken överskyler en myckenhet av synder”. I fråga om Trump tycks det vara att ”abortmotstånd och israelvänlighet får överskyla hans verkliga jag”!

Det går som det går och blir som det blir. Jag kan både leva och dö fastän Donald Trump blir återvald. Men jag tror att världen vinner på att han åker ut.

Olika slags vänner.

Det här med vänner, det kan ha många sidor. Det vill säga om man har olika slags vänner. Här i huset är vi i den lyckliga situationen att vi har en ganska blandad skara vänner och det är nog så berikande.

Vi har förstås vänner i vår egen ålder. Det är det vanliga, skulle jag tro. Men vi har också goda vänner som är mycket yngre, och som har intressen som är ganska obekanta för oss. Men vi har ändå så mycket gemensamt att vi så att säga ”har funnit varandra”. Och det där med hur vänskap uppstår…  det kan jag bara förundras över. Som exempel kan jag nämna att jag blev vänskapligt bekant med en grupp tonåringar då jag själv var i trettioårsåldern. Nu då jag blivit sjuttio plus är jag igen vän med en tonåring, som är son till en av killarna i gruppen för länge sedan. Ganska lustigt, eller hur.

I går bytte jag lampor i köksarmaturen. En av energisparlamporna där hade gett upp, och då sådana inte längre finns att köpa bytte jag ut alla tre, till LED-lampor. I dag plockade jag sönder de gamla lamporna för jag ville åt kretskorten i dem, av en speciell orsak.

Vi har nämligen en vän som gör alldeles hänförande miniatyrer. I sitt skapande använder hon de mest förvånande små saker, som i hennes händer blir till något helt annat än de var från början. Om jag förstått henne rätt så inventerar hon vad hon har i lådor och askar, ser och funderar, och så kommer inspirationen till ett nytt verk.

Jag har inte kollat om hon också har elektronikkomponenter i sina samlingar. I kväll har jag i alla fall skrotar kretskorten med en liten avbitare. Så om några dagar, då jag varit förbi deras postlåda, kommer hon att ha.

Att hon skulle falla i fröjdfullt skapande just för deras skull tror jag inte. Men kanske kan de hjälpa till.

210 den 21 oktober

Det närmar sig. Ja, den är mycket nära nu, den där stunden då jag tömmer växthuset. De facto har jag redan börjat, för jag har klippt ner pelargonerna till vinterstorlek. Och vad mera är, de är flyttade till Lillstugan där de skall övervintra.

I går tillbringade jag halva dagen i växthuset. Eldens sprakande i kaminen blandades med regnets smatter på taket. Det angav stämningen i nermonteringen av sommaren. Och som alltid kändes det vemodigt. Kontrasten mellan ute och inne, mellan två cm snö utomhus och 18 plusgrader och grönska inne blev nästan för mycket för mig.

Förutom det andra pysslandet plockade jag tomater. Det blev hela 210 stycken. Detta i slutet av oktober månad.

Ingenting är som förr…

Ligga lågt.

Det är inte riktigt okej att sticka ur, att märkas i mängden. Då är det ingen skillnad om man är inflyttad i en liten by eller om man är statsminister i republiken Finland. Det här gäller särskilt om statsministern råkar vara kvinna. Då bedöms hennes agerande i politiken strängare än vad som vore fallet med en man. Dessutom nagelfar man hennes klädsel, vilken man mycket sällan gör med en man. Jag tycker rent ut sagt att det är skamligt gjort av dem som försöker göra en affär av Sanna Marins klädsel och omständigheterna kring den. De kan dra något gammalt över sig och lägga sig lågt!

Den som ligger lågt vareviga dag den här årstiden är solen. De få dagar den får chansen att visa sig är det bara två timmar den når vårt växthus , och det är för lite. Nu då jag har möjlighet att hålla en någorlunda dräglig värme där inne är det i stället solljuset som fallerar. Tomaternas färg djupnar alltför långsamt i ljuset från några små lysrör. Så jag får småningom övertyga min envishet att lägga sig lågt och inse att större delen av tomaterna inte kommer att mogna i höst.

Havsvattenståndet har också lagt sig lågt, och hållit sig där en tid redan. Det såg jag senast idag då jag hämtade hem båten. Nu skall den få ligga lämpligt lågt i sitt tältskjul till nästa säsong. Och i morgon lägger sig ett lågtryck över det här området.

Senhöst!

Breda fötter.

Med breda fötter och stark tro kommer man långt på svag is. Det gamla talesättet kommer i minnet nu då vi ser lite vitt efter en hagelskur på gårdens grus. Det är första gången för i höst, vi har inte ens haft rimfrost på gräsmattan tidigare. Och det vet vi av erfarenhet, då isen lagt sig är det en och annan som vill pröva den, genast!

Ett annat ordspråk lyder Olyckan har breda fötter. Det känns aktuell då jag hörde på nyheterna att en cyklist (!) blivit ihjälskjuten av en jägare. Detta på en vandringsled i en nationalpark! Där om någonstans borde väl jägaren ha varit beredd på att folk kunde dyka upp när som helst.

I ungdomen pysslade jag med lite sjöfågelsjakt på höstarna. Det börjar vara 40 år sen dess och därför vore det intressant att se vad en nu aktiv jägare har för tankar om denna dödsskjutning. Hur är det möjligt att en jägare kan missta en människa för en skogsfågel, på en allmän led i en nationalpark? Nedsatt syn? Finns det några krav på synskärpa och skymningsseende för jägare? Om inte är det skäl för lagstiftarna att tänka på saken.

Olyckan har breda fötter. De räcker från en nationalpark ända till vår bygd. Också här har vi haft en förfärande dödsolycka. Det var visserligen ingen skjutning, men, en pigg pojke finns inte mer. Bara tomrummet efter honom.

Olyckan har breda fötter.

Julafton i oktober.

Fiskarpojken är här. Vi kollade noga med honom hur omfattande han umgänge var, och frågade honom  också om hans kompisars vanor. Sedan bestämde vi att han kunde komma, utan att vara någon coronarisk för oss.

I morse satte vi ut nät, det skulle förstås fiskas. Sedan, medan vi gav fisken chansen att uppsöka våra bragder, fick jag hans bistånd att göra i ordning bädden som båten skall vila på i vinter. Det var en sak som jag mer än gärna fick hjälp med.

Glädjen slutade inte där. För på förmiddagen kom montören som installerade luftvärmepumpen i växthuset. Han var mer än välkommen, för jag har uppfyllt behovet att elda där ett antal nätter nu. Det i sin tur påverkar inte nattsömnen i positiv riktning. Men nu, nu denna kommande natt, skall jag få sova lugnt en hel natt!

Dagens fiske gav 20 abborrar. Alltså festade vi på stekta abborrfiléer till middag. Vad morgondagen ger har vi inte sett. För vi satte ut några nät med större maskor att idka nattfiske, i lä, för det väntas hårda vindar tills i morgon bitti.

Nu avslutar vi dagen med bastubad. Kan en dag bli bättre än så här?

Vilken dag!

Den trettonde. Ett datum som gör en och annan lite betänksam och extra försiktig. Andra benämner det ovannämnda vidskepelse. Det må vara hur det vill, för min del har dygnet avlöpt mer än väl.

Under natten eldade jag i växthuset, vilket betydde att jag fyllde på ved i kaminen varje 2,5 timme. Ändå sov jag bra och vaknade utvilad på morgonen.

Medan vi satt med vår lilla morgonandakt kom det för oss att nog är vi lyckliga. Utan stora materiella tillgångar är vi lyckliga. Eller, hädiska tanke, kanske just därför?

Hur det nu var så kom vi oss sent igång. Därför kom vår planerade morgonräd till ett par av gymmen av sig. Nåja, tänkte vi, det får bli efter lunch.

Men tänka sig, medan måltiden puttrade på spisen fick vi kära överraskningsgäster. Man hade besökt Vasa Centralsjukhus och hemvägen till Tobaksstaden gick via Hankmo. Vi fick dela vår enkla måltid med vännerna och sedan idka ett stillsamt umgänge, allt medan solen bröt fram på den allt klarare himlen.

En vanlig tisdag, en vardag nästan mitt i veckan, var nästan som en helgdag. Vi är rika, som har vänner som känner att de spontant och utan förhandsanmälan kan titta in.

Utan egen förtjänst är vi välsignade! För som Evert Taube diktade: Lyckan sitter ej i kalvar eller kor, och inte heller kan den köpas för pengar.

Räddare i nöden

Segt. Kan det vara rätta ordet för att beskriva det innevarande året? Vi segar oss genom dagar och veckor som är långt ifrån normala.  Ändå är de till många delar väldigt normala.

Då vi ser till växtligheten, det vi planterat och odlat, har året inte varit som vanligt i det avseendet heller. Det mesta har gett större skörd än vanligt, och jag förstår inte varför. Vattning och gödsling har varit ungefär vad det brukar vara. Det måste finnas en okänd faktor med i spelet.

Här hos oss har vi också ett stort undantag: Tomaterna! De växte upp och satte kart, som i sin tur svällde till rätt storlek. Men där stannade det. De lider stor brist på färg. De röda får färg en eller två åt gången. Av de gula har inte en enda mognat ännu, och nu är vi nästan i mitten av oktober!

Till all lycka har vi en räddare i vår tomatnöd. I senare delen av maj snubblade vi över en fröpåse, med frön till vinbärstomater. Dem kunde vi inte motstå fastän det egentligen var för sent. De tackade för chansen med att växa upp snabbt och få en hel drös med små kartar. De blev förstås sena, men det är de här småttingarna som sett till att vi haft tomat på bordet de flesta dagar. De har fyllt luckorna mellan de normalstora röda så att vi haft en någorlunda jämn tillgång på rödsaker. Ett par gånger under hösten har vi ändå tvingats köpa tomater, och det har inte inträffat den här tiden på många, många år.

Nu hänger långa klasar gröna tomater i växthuset. Större delen av dem har börjat skifta i gult, men räcker tiden till? Kommer de att nå sin fulla mognad innan jag avslutar uppvärmningen?

Som det ropades i Dragsvik den tiden jag gjorde min värnplikt: Tid har ni ingen, och av den har hälften redan gått!