Det känns som sommar!

Den här kalla våren med ständig nordanvind har tagit på humöret. Torrt har det också varit, men idag fick vi ett litet regn, just så mycket att markytans första centimeter fuktades.

Vi satte potatisen. Vi har väntat med det tills nattemperaturen börjat hålla sig över fem grader. Tror att potatisen vantrivs i jord som är kallare än 8 grader. Det var torrt i landet, så då vi radat potatisarna i fårorna vattnade jag dem innan vi täckte med jord.

Medan vi höll på med trädgårdsarbetet förvånades vi över hur mycket vi fått gjort på tomten den här våren. Det måste bero på att vi inte har några grupper att leda i gymmen. Den tiden och de krafterna har vi satt på hemmapyssel. Får man kalla det en coronans välsignelse?

Öppet sista dagen var Amazing Family-gymmet på Gammelstadsvägen i Smedsby. På den tidiga kvällen var jag där med sonen och vi började nermonteringen. Vi startade med barnens lekområde och tog ner studsmattan och rutschbanan. Och i morgon blir det allvar. Förhoppningen är att lejonparten av maskinerna är flyttade innan vi tar kväll.

Om allt går väl och Herren ännu dröjer öppnar gymmet på nya stället 1 juli.

Nu stundar bråda tider!

Först är det ingen brådska alls, sedan borde allt vara färdigt på minuten. Så är det varje vår, och den innevarande är inget undantag. Ändå tyckte jag mig vara ”i takt med tiden”, ända tills det stod klart att Amazing Family Gym i Smedsby skall flytta.

Jobbet med att tömma det nuvarande utrymmet börjar genast, och gymmet stängs redan den 28.5. Då skall alla maskinerna flyttas till den nya hallen på några få dagar, och gamla stället skall ”återställas”. Och jag räknar med att få vara med och sysselsätta mig med alla möjliga uppgifter från och med nu och till slutet av juni. Det skall bl.a. byggas duschar och omklädningsrum…

Man behöver behövas för att kunna må riktigt bra. Jag fick i klartext höra att jag behövs då sonen hoppades att jag inte skulle bli sjuk i corona eller annat. Jag skulle också hålla mig så mycket i skinnet att jag inte skadar mig på ett eller annat sätt, så lade han sina ord.

Vid det här laget är jag ganska grå i skägget, men än finns det bruk för mig. Det finns ännu uppgifter som jag kan fylla, och det känns bra!

(P.S. Finns det någon läsare som känner för att komma med i en talkogemenskap är det välkommet. Ta i så fall kontakt!)

2020-05-24 Var det idag…?

Livet innehåller en del överraskningar. Det gäller också i dessa tider, och den senaste var av det angenäma slaget. En tidig eftermiddag svängde en bil   in på gården. En okänd, skäggig man steg ut, hälsade glatt, och sade: ”Visst var det idag jag skulle komma?”

Jag kan bara hoppas att jag hade munnens öppningsvinkel under kontroll medan jag gled in i situationen. ”Mmm, jag kan för ögonblicket inte dra mig till minnes att jag har något inbokat till idag”, var mitt svar. Mannen såg obestämt bekant ut, men jag kunde inte placera honom. ”Du känner inte igen mig”, sade han, ”men ser jag inte åtminstone lite bekant ut? Men det är förstås nästan en halv mansålder sedan vi sågs senast.”

Han presenterade sig, och, visst, det fanns små likheter med 17-åringen som gick på Korsnäs kurscentral på samma svetsarkurs som jag, år 1972. Och senast vi sågs, sade han, var han och hälsade på mig på Vasa Centralsjukhus då jag låg inne efter arbetsolyckan 1974…

Jag känner mig hedrad av hans besök. Då han råkade ha ärende till den här delen av landskapet tog han reda på var jag bodde. Efter alla dessa år tog han sig tid och besvär att träffa mig! Undrar just vad jag sade eller gjorde för nästa 50 år sedan som kvalificerade mig för den här överraskningen.

Livet är härligt!

I dessa coronatider då allt känns så osäkert för så många, ta och våga tänka tanken: Livet är ändå härligt! Så säger och känner jag, men jag är kanske inte riktigt representativ för hela befolkningen. För ser ni, jag lider av en brist i min personlighet, jag har svårt att ta ut olyckor och besvärligheter i förskott. Jag måste ha hållit mig väl framme den gången då sorglöst lättsinne delades ut, eftersom jag inte förstår att vara rädd innan jag sett orsak till att vara det.

Livet är härligt, det tänkte jag då jag vaknade i växthuset i morse. Jag sov där för att det behövdes en eldare under nattens kyliga timmar. Nu har vi planterat det mesta där, så skulle temperaturen gå ner till noll vore det ajöss med de plantorna.

Att sova i växthuset är nästan detsamma som att sova i tält. Man hör alla ljuden utifrån, om man är vaken. Jag hörde den rika fågelsången kl. fyra, men konstigt nog hörde jag inte då tidningsbudet senare stannade bilen vid postlådan 20 m bort…

Att livet är härligt stod klart då vi kom hem från årets första cykeltur och fick kaka och glass som belöning. Och visst var det härligt att sedan stå sida vid sida i köket och planera den pizzapannkaka som skall bli vår lunch.

Detta härliga (jorde)liv har vi fått som gåva. Men vi har fått mer än så. Vi får byta vår tillvaro här till ett än härligare himmelskt liv, om vi tar emot Jesus och hans livsgåva till alla som tror.

Det är inte så lätt att tro i alla situationer. Men då det känns omöjligt, säg då uppriktigt till både dig själv och Jesus: Jag tror, hjälp min otro!

Glad Kristi himmelsfärdsdag!

Lönlöst, men belönande.

Hallå! Ser ni motsägelsen i rubriken? Lönlöst betyder väl att det inte kommer att utdelas någon belöning, men i samma andetag påstår jag att belöning ändå ges. Hur skall jag egentligen ha det?

Det finns saker som jag gör gång på gång, ibland flera gånger om dagen. Men samma saker kommer igen och igen och skall göras på nytt i en ständig upprepning.

Jag sover på natten, men det skall göras varje natt. På ett ungefär sover jag bort en tredjedel av mitt liv. Och därtill är jag nödd och tvungen för att jag skall må bra. Jag äter ett antal gånger per dygn. Det sätts en massa tid och pengar på att köpa mat och laga mat. För, äta bör man, annars dör man.

Jag deltar i städningen, men hur vi än städar så ”växer” det ändå nytt damm. Jag ordnar och pysslar, både ute och inne, men jobbet tar aldrig slut. Snarare är det tvärtom, det blir bara mer som jag vill få gjort.

Hur var det då med belöningen? Jag vaknar utvilad på morgonen. Oftast får jag äta mig mätt på riktigt god mat. Tillfredsställelsen att se huset städat och rent. Glädjen då ett projekt blir färdigt. Det här kan verka blygsamt, men är i själva verket sådant som inte kan ersättas med pengar.

Farfadern i granngården till Fadershuset hade levt med en målsättning. Då han låg på sin dödsbädd sade han bittert: ”Jag hade hoppats att få leva till jag hade allt gjort.” Det eftersträvar inte jag, för det är en omöjlighet.

 

Nästan mer än välsignat!

Företag inventerar med jämna mellanrum. På det viset kan de rätta till felaktigheter i lagerbokföringen och hålla lagret på en ekonomisk nivå utan att något råkar ta slut. En inventering kan ibland ge rejäla överraskningar. Jag minns hur det gick på ett ställe där jag jobbade för mycket länge sedan. I inventeringen kom det fram tre stycken 37 kW elmotorer. Total förvåning! Sådana användes inte i produktionen. Inte heller gick det att få fram vem som hade beställt dem och för vilket ändamål.

I går kväll inventerade vi frysen. I en så stor låda som den vi har kan både det ena och det andra gömma sig undan för långa tider. Och visst fick vi en del överraskningar, positiva sådana. T.ex. trodde vi att vi ätit sista fiskpaketet av dem som frystes in i höstas. Men, nere på frysens botten hittade vi så många fiskpaket att de nästan fyllde en plastkasse. Där fanns blåbär så vi nästan klarar oss till augusti, aroniabär mer än vi vill ha, lingon och hjortron. Dessutom jordgubbs- och äppelsylt. Helt otroligt, välsignat är nog rätta ordet!

Nu vore det tid att börja leva hälsosamt, äta mycket bär och fisk, kompletterat med köpt potatis. Men vi klarar nog inte av att äta så som min far förklarade sina kostvanor för läkaren: Jag äter potatis och fisk. Ibland, som omväxling, blir det fisk och potatis.

 

Utfärd med Medhjälparen.

Varannandags-syndromet fortsätter. Om jag var flitig igår kan man inte säga detsamma idag. I stället blev det en 100 km utfärd med bil.

Vi möblerade om lite, och vips hade vi en säng för mycket. En bra säng gör man sig inte av med, tyckte jag. Den kan ju få ersätta en av de gamla britssängarna i Fadershuset.

Idag blev den av, transporten till skärgården, och trotsande alla THL:s rekommendationer tog jag en ung Medhjälpare med mig. Och därtill var jag nödd och tvungen, för vindstrappan i Fadershuset är både brant och trång. Där baxar ingen upp en säng ensam!

Då jobbet var gjort tog vi en skogspromenad ner till strandboden, tittade till båten och såg ut över viken. Det fick mig att bli lite sorgsen. Vattnet där har minska radikalt på de senaste 50 åren. Jag tycker synd om ägarna till de fem innersta sommarstugorna. De byggdes för 40-50 år sedan och då tänkte ingen på att det existerar något sådant som landhöjning. Nu samlar båtpropellrarna bottenvegetation allt vad de hinner, men naturen ersätter förlusten lika snabbt.

”Man får ta det precis som man vill, tiden kan ju inte jämt stå still”. Men nog känns det bedrövligt!

Litet bo jag bygga vill.

Nu är det full fart på bobyggandet i skog och mark. Fåglarna har samma metod som unga par som bygger sitt hus med egna krafter: De är igång dygnet runt. Bara med den skillnaden att fåglarna sjunger på nätterna.

Jag började också bygga. Det var väl lite vårkänslor och några små puffar från hustrun som fick mig att fatta hammaren. Våra trädgårdsverktyg, som haft sin plats på några stenar under sommarhalvåret, skulle få ett hem. Det var livskamratens önskan, och jag tyckte också att det var en rationell åtgärd. Verktygens skaft får förlängt liv om de inte är så utsatta för röta.

Nu har jag satt ett antal timmar på byggandet och börjar bli klar. Visst saknas det ännu några brädstumpar här och var, men taket är på plats och golvet är tjärat.

Inflyttningsfesten är nära!

Varför 360 grader?

Hjärnan är en fantastisk skapelse, det kan alla vara överens om. Den håller koll på oss, tror vi, men hur är det i själva verket? Den är ju en integrerad del av oss! Ändå kan det ibland förefalla som att den lever sitt eget liv, där en del av hjärnan förvånas över vad en annan del hittar på.

Dagens första medvetna tanke var en fråga: Varför delas cirkeln in i 360 grader? Varifrån kom den tanken? Jag har inte hållit i en gradskiva på evigheter, inte heller sysslat med relaterade beräkningar. Det närmaste jag har varit är gradskalan på byggnadscirkeln.

En sökning på Wikipedia gav svar. Det här är mycket gammalt och grundar sig på det babyloniska räknesystemet, som var baserat på 60. (Det har en viss betydelse i sammanhanget att året är ungefär 360 dagar långt.)

Nytt för mig är att det också finns ett parallellsystem. Det kallas nygrader och där är cirkeln 400 grader. Det infördes i Frankrike på 1800-talet i decimalsystemets anda. Det fick ändå inget genomslag, utom i forskning som rör jordklotet.

Alltså, 360 grader är en relik från det gamla Babylon. Nu kan jag lugnad gå till dagens uppgifter.

Fem pelargoner för tio euro.

Jordnära dag idag. Jag har ju avslutat bänken med smultron, och i dag blandade jag in mer svartmylla i jorden där. Genast jag var klar med det kom hustrun och strödde dit morotsfrön. Bra samarbete, om jag får säga det själv.

Framåt kvällen tog jag ett trädgårdspass till. Då rensade jag och strödde gödsel i några blomrabatter. Sedan fick de ännu en topdressing med jord. Nu känner jag att jag har gjort vad jag kunnat för dem.

Vid kvällsteet satt jag och bläddrade i Citymarkets reklamblad, och blev nästan illamående: 5 (fem) pelargoner för 10 (tio) euro! Till på köpet var de inhemska!

Någon i Finland har alltså drivit upp pelargoner som Citymarket säljer ut för två euro styck. Hur många cent gick till odlaren? Det kan inte bli särskilt många, då man drar av marketens vinst, momsen och transporten från odlaren till försäljningsstället. Hur är det möjligt att någon kan ha en produktion med sådana villkor?

Jag har själv drivit upp de pelargoner vi behöver för sommaren. Det har inte varit särskilt betungande. Men det är skillnad på tio och tiotusen. Eller kanske det skall vara en miljon för att få lönsamhet, jag vet inte.

Det jag vet, det är att arbetaren är värd sin lön. Med det här priset tror jag inte att belöningen motsvarar arbetsinsatsen.