I mitt första industrijobb var jag svetsare. Det var på ett litet skeppsvarv. Jag kom dit mitt i vintern, och från svetsarkursens varma hall hamnade jag ut under öppen himmel. Till på köpet snöade det och blåste hårt den dagen. I sanning en omtumlande upplevelse, och som man säger: Ett minne för livet.
Nu för tiden är det väldigt sällan jag svetsar. Det händer bara då jag själv har behov av att foga samman några stålbitar. Och jo, jag borde träna lite mer. Det märks nog att handalaget inte är detsamma som förr.
En som däremot verkade att ha handalag var den behagliga dam som jag träffade idag på eftermiddagen. Hon visade sig också vara svetskunnig, och hon tog mig med och gav mig prov på sin yrkeskonst. Jag hade inte möjlighet att granska de fogar hon åstadkom, men jag litar på att de håller.
Det är faktiskt omöjligt att se svetspunkterna i det egna ögat. Men ljuset såg jag, och de flesta punkterna kände jag också av. Nu hoppas jag och tror att näthinnan sitter säkert på plats igen.
Ett nytt minne för livet!
notgubben 