Lärande genom frivillig läsning, del 3.

Ett exempel på en lektion: Här är pojken på sitt sjätte år hos älvorna. Han är ingen tonåring längre utan en stark, vig och snabb ung man. Den här kvällen i skymningen sitter han ute med sin handledare. De har var sitt vaxljus i handen, ämnet är ljus.

”Hur många ljus ser du?”, frågar alven.

Mannen ser de första fyra stjärnorna och adderar till de två ljusen. ”Sex.”

”De är alltså skilda företeelser”, säger alven, ”ditt ljus och mitt och stjärnornas. Så om du släckte ditt ljus nu skulle du stå i mörker.”

”Mörkare än nu”, svarar mannen, ”men jag skulle fortfarande ha en del av ditt ljus.”

”Då är mitt ljus inte inneslutet i lågan”, säger alven, ”utan det sprids snarare långt ut åt alla håll. Och stjärnornas ljus då?”

Mannen morrade frustrerad: ”Det är samma med dem. Och om ljuset i ditt vaxljus var inneslutet skulle jag inte se det.”

”Just det”, svarar alven, ”du får gå nu.”

 

 

”Vad är det du pratar om”, fråga mannen irriterat.

Inget svar.

”Menar du att ljuset eftersom det inte är inneslutet är något som vi delar?”

Alven inte så mycket som blinkar.

Mannen är tyst en lång stund, tänker. ”Ett ljus”, säger han till sist.

Alven ler. ”Nu kan jag se ett dussin stjärnor.”

”Ett dussin källor till samma ljus”, säger mannen, ”eller olika ljus som förenas allesammans. Eftersom jag ser dem blandas de. Ljusen blir ett.”

”Ett och samma, så är det.”

Mannen blir ivrig. ”Men jag måste se dem för att det skall vara sant?” Och genast ser han den bistra minen i alvens ansikte. Han blundar och tänker vidare. ”Stjärnorna och mitt ljus är ett eftersom jag kan se båda” sammanfattar han. ”Jag skapar världen runt omkring mig.”

Alven nickar. ”Du tolkar världen runt omkring dig. Och medan du skärper dina sinnen för att bli medveten om de obetydligaste detaljer, kommer dina tolkningar att utvidgas och ditt medvetande att utvidgas.” Så stiger han upp och går.

Mannen sitter kvar och ser en mängd stjärnor tändas. Så många himmelska lågor som tänds för att förenas med hans egen. Plötsligt tycks himlen närmare honom, nästan inom räckhåll.

 

 

Jag tror obetingat på den här typen av inlärning där man med metodiskt tänkande söker sig fram till svaret. Inte bara ett snabbt sök på Google som lika snabbt glöms bort. Men visst kan båda användas jämsides om handledare och elev fastnar på olika ståndpunkter.

Det behövs tillräckligt med tid så att lärandet blir lustfyllt. Personkemin måste stämma mellan handledare och elever. Och, hur många elever kunde en handledare ha i en grupp för att alla skall komma till tals?

Det säger sig självt att det här inte ryms in i någon läroplan. Å andra sidan, har vi råd att köra en hel del elever genom grundskolan utan att de har tagit till sig den kunskap som behövs för att gå vidare? Vad blir det av dem sedan?

 

 

 

 

Lärande genom frivillig läsning, del 2.

Boken jag nämnde i förra inlägget hör till fantasy-genren. Jag gillar de här sagorna för vuxna. Dels för att de är just sagor som utspelar sig på osannolika platser, dels för att de ofta ger nya infallsvinklar åt gamla tankar. Och ibland rena aha-upplevelser!

Tonårskillen kom in i sin totalt ödelagda by. Den hade blivit överfallen och invånarna låg döda på bygatan. Han begravde så många han orkade innan han slocknade, totalt utmattad. Medan han låg där utslagen kom älvorna och de bar honom med sig långt bort till sitt lilla rike. Det fanns en orsak till det, men den går jag inte in på.

Hans utbildning bestod till en början huvudsakligen av ganska hårt arbete. Han skulle bli seg och stark. Under arbetet blev han ofta utsatt för diverse förtretligheter från älvornas sida. De roade sig förstås på hans bekostnad, men tanken var att han undan för undan skulle lära sig att genomskåda också de mest sofistikerade tricken, och inte gå på dem.

Han hade en handledare, en klok gammal alv, som undan för undan lärde honom allt han skulle komma att behöva, från alla naturens fenomen och små skiftningar till filosofi och stridskonst.

Mycket av lärdomarna skulle han tänka ut själv. En stunds samtal om ämnet i fråga gav honom någon ledtråd. Sedan skulle han fundera och berätta vad han kommit fram till. Handledaren kunde ibland svara honom, men ofta visade han bara med miner att det föreslagna inte var rätt, och då var det bara att tänka vidare. Och det rätta svaret kom, förr eller senare, tillika med att förmågan att tänka utvecklades.

 

 

Lärande genom frivillig läsning, del 1.

Så har vi resultatet från den senaste PISA-undersökningen. Rent generellt ligger de finländska ungdomarna i topp, men, men. Läsningen är ett sorgebarn, den blir allt sämre. Och pojkarna är särskilt illa ute.

Själv har jag alltid läst. Det lärde jag mig det år jag var fem, och från skolåldern läste jag det mesta jag kom över. Det lilla skolbiblioteket var för mig en riktig skattkammare.

Läsningen har gett mig mycket nöje och varit mig till mycken nytta. Därifrån har jag hämtat insikter i väldigt många olika företeelser i världen. Jag har i eget tycke ett hyfsat ordförråd och förmåga att använda det. Och det allra mesta är inhämtat från böcker.

Då nu skolan är på tal, hur förflyttas kunskaper från lärare till elev nu för tiden? Finns det påbjudna metoder, eller har lärarna en viss frihet att utveckla egna undervisningstekniker? Den frågan väcktes för några dagar sedan, då jag läste en bok. Den handlade om en föräldralös tonårspojke som utan egen önskan hamnade i en mycket ovanlig ”fosterfamilj”, och måste finna sig i deras sätt att undervisa. Den metoden var ganska ovanlig, inte snabb, men effektiv!

Vem visste vad — och när?

Det som inte upphör att förvåna är höga herrars — och damers — sätt att reagera. Det är regel, med mycket få undantag, att då något går åt pipan skyller alla på varandra. Då sanningen inte räcker till eller är obehaglig försöker man ljuga sig ur knipan. Vår nuvarande regering är inget undantag. En minister har redan fått gå och det kan bli fler.

Bluffar och lögner hade chanser att lyckas ännu för tjugo år sedan, men inte idag. Nu finns det så mycket större möjligheter att luska fram skeletten ur garderoberna, och de grävande journalisterna har tappat all respekt för maktens utövare. Är ministrarna dessutom så oförsiktiga att de under tidens gång ger flera olika förklaringar på sitt agerande i medierna, ja, då borde det vara kört i ett vanligt demokratiskt land. Så behöver det ändå inte vara i Finland, det finns det ett antal exempel på.Den soppa som Posti’s avtalshopping fick till stånd, ja, vad skall man säga om den? Var det så att Posti faller om man inte får ner 700 anställdas lön med nästan hälften? De var ju inte precis överbetalda som det var. Nej, det här är nog bara en liten del av en större strategi där lönen skall pressas ner för en grupp åt gången, allt i konkurrenskraftens namn. (Men samtidigt stiger aktiebolagens dividender?) Man börjar med mindre grupper i förhoppningen att protesterna blir svaga, och fortsätter undan för undan att plocka bransch efter bransch. Och om bara käglorna faller åt ”rätt” håll är vi mycket snart tillbaka i förra seklets fattigfinland.

Efter hotet att Finland skulle lamslås av sympatistrejkerna för de postanställda blir det helt säkert en motreaktion. Det kommer att framföras krav på att rätten till sådant strejkande måste begränsas med lagstiftning. Det kravet kommer förstås från maktens män och kvinnor. Kapitalets/aktieägarnas vinster måste försvaras, ”det måste ni förstå”!

Jag understöder att det lagstiftas, men inte om strejkrätten. Jag vill se en lag som förbjuder löner som man inte kan leva på. Den som har ett arbete skall inte tvingas att ansöka om utkomststöd för att klara vardagen. Om förutsättningen för stora dividender är att betala svältlöner, då är det aktieägarna som måste pruta på sina förväntningar, så mycket att de som arbetar längs ner i organisationen får en dräglig inkomst. Det är ändå deras arbete som genererar allt kassaflöde i stat, kommun och i företag!

Vem visste vad — och när?

Det som inte upphör att förvåna är höga herrars — och damers — sätt att reagera. Det är regel, med mycket få undantag, att då något går åt pipan skyller alla på varandra. Då sanningen inte räcker till eller är obehaglig försöker man ljuga sig ur knipan. Vår nuvarande regering är inget undantag. En minister har redan fått gå och det kan bli fler.

Bluffar och lögner hade chanser att lyckas ännu för tjugo år sedan, men inte idag. Nu finns det så mycket större möjligheter att luska fram skeletten ur garderoberna, och de grävande journalisterna har tappat all respekt för maktens utövare. Är ministrarna dessutom så oförsiktiga att de under tidens gång ger flera olika förklaringar på sitt agerande i medierna, ja, då borde det vara kört i ett vanligt demokratiskt land. Så behöver det ändå inte vara i Finland, det finns det ett antal exempel på.

Den soppa som Posti’s avtalshopping fick till stånd, ja, vad skall man säga om den? Var det så att Posti faller om man inte får ner 700 anställdas lön med nästan hälften? De var ju inte precis överbetalda som det var. Nej, det här är nog bara en liten del av en större strategi där lönen skall pressas ner för en grupp åt gången, allt i konkurrenskraftens namn. (Men samtidigt stiger aktiebolagens dividender?) Man börjar med mindre grupper i förhoppningen att protesterna blir svaga, och fortsätter undan för undan att plocka bransch efter bransch. Och om bara käglorna faller åt ”rätt” håll är vi mycket snart tillbaka i förra seklets fattigfinland.

Efter hotet att Finland skulle lamslås av sympatistrejkerna för de postanställda blir det helt säkert en motreaktion. Det kommer att framföras krav på att rätten till sådant strejkande måste begränsas med lagstiftning. Det kravet kommer förstås från maktens män och kvinnor. Kapitalets/aktieägarnas vinster måste försvaras, ”det måste ni förstå”!

Jag understöder att det lagstiftas, men inte om strejkrätten. Jag vill se en lag som förbjuder löner som man inte kan leva på. Den som har ett arbete skall inte tvingas att ansöka om utkomststöd för att klara vardagen. Om förutsättningen för stora dividender är att betala svältlöner, då är det aktieägarna som måste pruta på sina förväntningar, så mycket att de som arbetar längs ner i organisationen får en dräglig inkomst. Det är ändå deras arbete som genererar allt kassaflöde i stat, kommun och i företag!