”Vad vore livet utan bössa och nät?” En av de äldre släktingar jag tillbringade tid med i min ungdom upprepade det här ganska ofta. Och jag undrar, då jag minns honom, hur mitt liv skulle ha sett ut om jag inte haft tillgång till bössa och nät. Det skulle nog ha varit så annorlunda att det kan jag inte föreställa mig.
Bössan har jag lämnat för länge sedan. Det såg jag mig nödd och tvungen till redan på den tiden då det byggdes allt fler sommarstugor i de trakter där jag ägnade mig åt sjöfågeljakt. Det var nämligen så att jag inte alls gillade hagelbössa, jag föredrog vida ett finkalibrigt jaktgevär. Där hade jag den säkerheten att vid träff dog fågeln. Om jag bommade flydde den oskadd. Inga skadskjutningar som med hagelbössa. Men, jakt med kula har en baksida: man vet aldrig var en kula kan hamna till slut, efter att den gått genom bytet, studsat mot vatten eller nuddat vid kvistar.
Som sagt, det är slut med jakten för min del, men näten har jag i användning. Och senast idag har jag haft några av dem i blöt. För första gången satte jag dem på senhöstläggningar, med varierande framgång. På några fanns det mycket fisk, på andra mindre, och ett nät var helt tomt. Men jag klagar inte. Jämnt femtio matfiskar kom med mig hem.
Nu har vi ätit kokt sik. Jag har saltat ett antal abborrar, rökt några, och filéat resten. För tillfället är läget under kontroll.
Bössa och nät. Näten har jag kvar, än så länge. Så hittills har jag bara behövt avstå från hälften av det som morbror Helmer ansåg var livets krydda!
notgubben 