Orkar han med den…

…så orkar han med den också.

Det finns en saga om en by i svenskfinland där man, enligt berättelsen, inte är speciellt klyftig. Då en man därifrån skulle köra hem ved från skogen lastade han länge och väl, och för varje vedslana han lade på lasset sade han: orkar han med den, så orkar han med den också, och så lade han på en till och en till så länge det fanns rum på lasset. Men sedan visade det sig att den stackars hästen inte orkade dra det övermäktiga lasset. Då vidtog den motsatta operationen. Mannen tömde lasset och för varje slana sade han: orkar han inte med den så orkar han inte med den heller. Och snart var flaket tomt.

I morse satte jag nästan teet i vrångstrupen då jag läste tidningen och tog del av det Lisbet Fagerström hade att säga om situationen på Vasa Centralsjukhus. Det var ord och inga visor. Och, LF är inte vem som helst. Hon är professor i vårdvetenskap, och dit har hon kommit den långa vägen, med början som vanlig sjukskötare på, just det, Vasa Centralsjukhus.

Det är uppfriskande att höra någon som sitter ”ovanför verkstadsgolvet” ta bladet från munnen och kalla saker och ting vid deras rätta namn. Personalbristen är katastrofal på sjukhuset. De sjukskötare som finns har jobbat alltför länge på det yttersta av sin förmåga, och nu orkar de snart inte längre. Det skylls på covid-19 att det blivit så, men enligt LF har den här problematiken funnits med i tjugo års tid. För att spara pengar minskar man på personalen, men arbetet har inte minskat, tvärtom. Alla förväntas ta i ännu hårdare för att hinna med, för en lön som är alltför låg. LF tog som jämförelse att en nyutexaminerad sjukskötare tog jobb som korvmakare. Där fick hon bättre lön än i vårdbranschen! Undra på att det är brist på sjukvårdare då de utbildade söker sig till bättre betalda arbeten.

Jag hör själv till dem som mer än en gång haft orsak att åka ambulans till akuten. Nu vill jag inte säga att jag är rädd, men nog blir det spännande att se hur nästa resa avlöper. Då jag kommer dit, finns det då någon som har tid att ta hand om mig? Kommer jag i början eller slutet av den personens arbetsskift? Hur stressad är personen, hur många patienter har han/hon att hålla reda på redan innan jag kom? Det kan lätt bli som ett lotteri, och jag har aldrig haft tur i spel…

Det påstås att det inte finns pengar, att det inte finns ledigt folk att rekrytera. Men hur är det då man tvingas att ta in sjukskötare från bemanningsföretag? Det är dyrt, men då hittas det pengar. Vore det inte förmånligare, på flera sätt, att betala eget folk konkurrenskraftiga löner? Jag är övertygad om att ifall man gick in för det så skulle det inte vara så svårt att rekrytera tillräckligt med vårdare. Med flera händer skulle den personliga arbetsbördan minska, vårdyrket bli mer attraktivt, och plötsligt finns det tillräckligt med sjukskötare.

Skall vi ha en god vård kostar det. Frågan är bara: skall pengarna kanaliseras till eget folk, eller skall man göda bemanningsföretagen. Man kan förstås också stryka ”god” och bara tala om vård. Då blir det som i min barndom, då det fanns en (1) kommunalläkare i Replot kommun. Och han var inte tillgänglig varje dag i veckan. För var det fråga om en liten kommun kunde samma läkare ha hand om två kommuner. Då låg folk sjuka hemma, och dog stillsamt i sina sängar.

Kanske man kan kalla det kostnadseffektivt.