Nej, usch, inte en enda god nyhet den här gången heller. Det var min tanke också idag. Skyfall och översvämningar och stora evakueringar i Östasien. Rekordhetta och stora skogsbränder i Sydeuropa, Nordafrika, Turkiet, Ryssland. Den oberäkneliga klimatförändringens känslor av osäkerhet. Och förstås coronasjukan som griper omkring sig allt häftigare. Den dystra listan tycks bli hur lång som helst.
Vilken kontrast då till budskapet för idag i vår andaktsbok:
Lär dig att njuta mer av livet. Kom ihåg att jag, Gud, är med dig. När människor går omkring rädda och buttra och lever sitt liv uppgivet blir jag missnöjd. När du går igenom din dag med barnslig glädje, och gläds över varje välsignelse, annonserar du samtidigt din förtröstan på mig, din Gud. Ära mig genom att glädjas i mig. (Källa:”Jesus kallar på dig” av Sarah Young)
Under krigstiden var finländarna ett bedjande folk. Och med facit i hand ser vi att vi mot alla odds räddades från ryssarna. Nu har vi, och den övriga världen, en gemensam fiende, coronaviruset. Den fienden tycks ägna sig åt gerillakrigföring. Allt som hittills prövats har inte gett oss seger. Och det skulle förvåna mig om vaccineringarna, som man nu tror på som den stora räddningsvägen, skulle ge annat än möjligen ett kort andrum till dessa att viruset hittat nya vägar. Men, en utväg som ingen hittills nämnt offentligt återstår oss: att vända oss till Gud i bön.
Är det ännu möjligt? Eller har avkristningen/sekulariseringen redan gått för långt i vårt Finland?
notgubben 