Arbetsdryg genväg.

Genvägar blir ofta senvägar. Idag hoppas jag verkligen att det ordspråket inte besannas här hos oss. För det jag har gjort är onekligen en genväg.

Varför har vi en bollplan som ingen använder. Den frågan kom plötsligt upp en dag, och det enkla svaret var att där klipps inget gräs i år. Men att bara låta planen bli ett gräsfält kändes inte helt okej. Något ville vi ändå ha där, och därmed var idén om en egen blomsteräng född.

Vi sådde (de svindyra) blomsterfröna direkt i gräsmattan. Sedan skaffades jord som jag räfsade ut mycket tunt, ungefär som en sparsam topdessing. Nu har vi ett par veckor eller så i spänd väntan framför oss: Kommer fröna att gro med vår metod?

Ett misslyckande kan vi redan bokföra. De tre gurkplantor som vi satte ner på sina växtplatser förra söndagen trivdes inte med oss. En är redan död, de andra två är döende. Något har gått fel. Kan det vara så att jorden var för kall i odlingslådan och rötterna tog illa vid sig? För den gurkplanta som blev kvar i krukan, den växer och trivs. Tomaterna växer också normalt i sina lådor. Och i krukan med ampeltomat växer redan de första blomklasarna ut.

20º varmt idag, 24º väntas till i morgon. Jag frestas att (alltför tidigt) utbrista: Härlig sommar!

I naturen ut…

Det här med att ta sig ut på länk i skogen har tydligen fått ett uppsving under coronatiden. Skogsbada, är det så det kallas med ett nytt ord? Så där kan man verkligen säga att det onda också har haft något gott med sig. Och har man en gång upptäckt skogen borde inte steget vara långt att stega ut på skogspromenad igen.

Själv trivs jag i skogen. Sedan är det en annan sak att jag har svårt att komma mig dit ut om jag inte har ett ärende, må det sedan handla om att plocka bär eller syssla med skogsvård. Jag är ju ganska nyttofixerad och har inte riktigt förstått, att bara att vistas i sällskap med träd kan vara nyttigt det också.

Denna (gårdags)söndags eftermiddag lockade det härliga vädret ut oss i naturen. Vi valde att pröva den nya, ännu inte färdigbyggda vandringsleden i Petsmo. Och visst var det vackert! Vi gick den kortare sträckan från Vikminnevägen till Rudträsk, och på de 2,8 km såg vi tre vattendrag. Vi gick optimistiskt i skor. Det hade varit lite enklare med stövlar, för på några ställen var stigen ännu så våt att vi fick ta små omvägar, men det störde inte helhetsupplevelsen. Leden tycks också ha hunnit bli bekant, för då vi kom dit blev vår bil den åttonde på parkeringen.

Den som går på en skogsstig utan stav bör se efter var han/hon sätter fötterna. Där kan finnas överraskande ojämnheter, men också annat. I går representerades detta ”något annat” av en padda, mitt på stigen! Det var nära att den hamnat under min fot…

Vi läste på informationstavlan att leden beräknas vara färdigbyggd hösten -22. Vi får lägga oss i träning i god tid, så att vi då orkar gå alla de 12 kilometrarna!

Den som spar…

Vid det här laget är det förmodligen bekant för alla att jag högst ogärna kastar någonting. Då säger det sig självt att jag har en hel del skrot och skräp i mina gömmor. Så tycker åtminstone vänner av ordning.

För tre år sedan gav hustruns dåvarande bil upp. Motorfel gör man inget åt på en bil som är över tjugo år. I stället inhandlades en billig och ganska rostig ersättare. Men som den var av samma märke, modell och årtal sattes den söndriga bilen på lager som reservdelsbil. Tyvärr blev ersättaren hos oss bara ett år, sedan hade rosten gjort sitt. Då skrotade jag den här hemma på gården och tog vara på allt jag kunde tänka mig som potentiellt värdefullt i framtiden. Det lastades in i reservdelsbilen i skjulet, för den bil hustrun nu kör är också en Nissan Sunny -95, dessutom i samma gröna färg.

Denna eftermiddag drog jag ut ”reservdelslagret” ur skjulet. Av förekommen anledning behövs en stänkskärm, och en dörr. Och jag tänkte välsignande tankar om biltillverkare som skruvar fast stänkskärmarna. Dörren, den sitter också fast med fyra skruvar så den borde inte heller bjuda på alltför hårt motstånd mot att byta bil.

Jag valde att avstå plats i skjulet för reservdelsbilen då det begav sig. Nu kvitterar jag ur betalningen i form av gratis delar som jag kan montera själv här hemma på gården. Får jag dessutom lite bistånd av Bilfixaren kan det bli ganska muntert!

Den som spar, han har!

Sol och vår.

Det går mot sommar. De kvarvarande resterna av vintern kämpar sin sista men hopplösa kamp mot kalendern. Jag gick förbi Sandgropen idag och visst låg det ännu is på vattnet i skuggan under skogen i södra ändan. Men där var lä och soligt, så vem vet hur det hade gått om jag haft en handduk och en tröja med mig…

Jag blev riktigt inspirerad av min promenad, så på eftermiddan ringde jag Solstrands Trädgård och kollade läget. Och visst, det fanns tomatplantor, och gurkplantor också. Det var bara att sätta sig i bilen och fara dit och hämta.

Nu, då klockan hunnit till 20, är tomat-, gurk- och bönplantor nersatta i växthusets jord. Det känns bra, jättebra, nästan fantastiskt, att komma igång med odlandet så här tidigt!

Vi lever i en tid då klimatet förändras. Det målas upp olika hotbilder om konsekvenserna. Det är lätt att bli bekymrad, men det finns också ett löfte att luta sig mot:

Så länge jorden består, skall härefter sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.

Arbetardagen

Hur var det? Proletärer i alla länder, förena er! Det var målsättningen då det begav sig. Och Första Maj blev rörelsens nationaldag! Men hur gick det sedan?

Historiens facit över hur idéerna fungerat i praktiken är beklämmande läsning. Om vi börjar med Franska revolutionen, som tog sin början år 1789. Den började som ett uppror mot det väldiga skattetryck som vanligt folk dignade under, medan adel och präster i stort sett gick skattefria. Småningom började ropen på ”frihet, jämlikhet och broderskap” att skalla. Men ledarna drog åt olika håll, drabbades av maktlystnad, och började bekämpa varandra med alla medel. Tusentals, och åter tusentals personer halshöggs för att de inte var lojala mot den part som för tillfället hade makten. Skyldiga och oskyldiga, bara en vag misstanke räckte som orsak att bli avrättad.

Det gick ca hundra år, sedan kom Marx med sina socialistiska idéer. Men grundtanken om frihet och jämlikhet var densamma som i franska revolutionen. Revolutionen i Ryssland födde Sovjetunionen. Och historien upprepade sig: En fruktansvärd terror där ingen gick säker. Och då terrorn småningom mattades återstod diktaturen under kommunistpartiet. Dit for den jämlikheten. Sovjetstaten föll, men den nuvarande diktaturen är om möjligt ännu hårdare.

Just nu är socialismen inte någon stor och populär folkrörelse. Historien avskräcker.

Men det finns andra politiska riktningar som fiskar efter arbetarnas röster. En del av dem skulle mycket väl kunna utveckla diktatoriska drag om de lyckas vinna folkets förtroende.

Arbetare, vem kan benämnas arbetare nu för tiden? Gamla yrken har försvunnit, nya kommit i stället. De som jobbar med tillverkning är förstås arbetare. Så också en del som är sysselsatta i serviceyrken. Men en arbetsledare, eller en planerare? Får de kalla sig arbetare, eller måste de hålla till godo med att vara tjänstemän?

Behövs ännu denna Arbetarnas dag? Kan den ännu ge en identitet åt människor som inte mera är säkra på var de hör hemma?