Sju månader till midsommar. Tanken slog mig idag då jag tittade på hur den stackars solen kämpade för att hålla sig över horisonten. Det är en lång väg från dagstemperatur -14º till dagstemperatur +14º. Den sträckan är 28, samma som dagens datum.
Med tanke på de senaste dagarnas nyheter om omikron-varianten kan det också bli en lång och tung väg fram till våren. Därmed vill jag inte måla fan på väggen, tvärtom hoppas jag på det bästa, och vill tro att det här förmodade bakslaget skall visa sig vara en tam och snäll mutation.
Den som däremot inte är tam och snäll är den tilltagande fattigdomen i samhället. Då tänker jag inte bara på det rent ekonomiska. Den andliga fattigdom som orsakas av covid-19 är också en faktor att ta på allvar då det gäller människors välmående. De som isoleras av penningbrist och rädsla sjunker allt djupare i hopplöshet. Det kan till och med kännas övermäktigt att ta sig till matutdelningsplatserna. De människorna har stort behov av att någon bryr sig om dem, och tar sig tiden och omaket att vara lyssnare. För som vi alla vet, det känns lättare för en stund om man får skyffla ur sig förtrytelserna. Det kan lyfta en hel dag, att råka möta en medmänniska, för den som bara väntat sig att möta motmänniskor.
Vägen kan vara lång mellan medmänniskorna, men, hjälps vi åt kan vi gör den betydligt kortare. Där har vi något att bita i!
notgubben 