Liksom de flesta andra hade jag många typer av arbetskamrater den tid av mitt liv då jag var yrkesverksam. Det var glada spexare och arga och bittra kommunister, och hela spektret där emellan. Jag minns särskilt kamraten med alkoholproblem, och hans svar då vi försökte tala honom till rätta genom att visa på risken för hjärnskador.” Det är för sent, alldeles för sent. Jag har supit bort hjärnan för länge sedan, numera går jag bara på instinkt.”
Vi tror oss vara så utvecklade och långt från naturen, men en del instinkter har vi ändå kvar. Tur det, för annars gick det åt pipan med oss. Tänk bara på den instinkt som vi kallar självbevarelsedrift. Tråkigt bara att den verkar försvagas. Hur skall man annars förklara att folk tar sig till vilka dumheter som helst fastän de borde begripa att de kommer att åka fast, eller råka illa ut på annat sätt.
Det här blev en utvikning från grundinstinkten, att skaffa mat. Den blir alltid stark på hösten. Människor plockar bär och svamp, kokar sylt och gör äppelmos. De som har haft ett litet potatisland för sommaren tar noga vara på de sista knölarna. Det känns så tillfredsställande att äta mat som man själv har odlat.
Idag började jag höstfisket. Jag satte ut näten i soluppgången medan hustrun ännu sov. Då vi sedan hade vår lilla morgonandakt sade jag frimodigt till Herren att jag tror mig om att orka ta vara på upp till 50 abborrar.
Nåja, Herren tyckte att jag överskattat mina krafter. 1 sik, 3 gäddor och 37abborrar mötte sitt öde i mina nät. Och rätt hade han, Herren. Innan allt var fileat och nerlagt i frysen och näten uppredda var jag helt nöjd, och glad att fångsten inte var större.
Samlarinstinkten var tillfredsställd, för denna gång!
notgubben 