Pengar och miljoner.

Det hände sig en gång att en man som inte var alltför välsituerad gick in till en granne. Mannen var ganska berusad och ville ha sällskap. Hur det nu var snuddade samtalet vid ämnet pengar, och han blev fundersam. ”Pengar och miljoner”, muttrade han för sig själv, ”pengar och miljoner.” Men så rätade han på sig, såg sin värd i ögonen och sade: ”Men det här är så stora summor att det kan du inte fatta!”

Nu är det avtalsförhandlingarnas tid. Det bollas med olika bud och förslag, och deras totala inverkan på företagens och samhällets ekonomi. Och där är det fråga om miljoner, många miljoner. En vanlig liten pensionär som jag kan inte riktigt föreställa sig sådana summor. Vi är i samma situation som ”fattigmiljonären” i berättelsen.

Den här gången kanske det inte räcker med slantar…

Vårdarfacket vill ha mer påökt än det som blir den allmänna linjen. Det tycker jag är rimligt, med tanke på att de många gånger har ansvar för liv och död. Vad jag har förstått tänker man sig den allmänna linjen plus 50 € i månaden. Det ser inte så anspråksfull ut, men det kommer att slå hårt mot den kommunala ekonomin, sägs det. 3 % plus 50 € blir onekligen många miljoner i slutändan.

Alternativet, vad är det? Vi har brist på vårdpersonal redan nu, och grannländerna betalar märkbart högre löner. Cirka 500 € mer i månaden i Sverige, upp till 1500 € mer i Norge.

Vårdföretag från Norge kommer hit och värvar sjukskötare. Skall vi utbilda vårdare som far till grannländerna medan vi själva lider brist? Skall vi importera sjukskötare från Sydeuropa, eller kanske ända från Filippinerna, och bekosta språkundervisning för dem så att de kan jobba här? Vad är det som säger att de stannar en längre tid efter inskolningen? De som lär sig svenska kanske också flyttar till Norge.

Hur vi än svänger oss kommer det att kosta. Frågan är bara ur vilken ficka pengarna tas. Vill vi ha eget folk i vården, vilket vi vill, måste de få en konkurrenskraftig lön!

Microsoft: Foga dig och lyd!

Kunden har alltid rätt. Det mantrat har vi hört nästan sedan barnsben. Och, ja, i de flesta fall har det relevans. Om kunden dessutom är nöjd, borde det vara frid och fröjd. Men då företag med nära nog världsmonopol är inblandade är det annat ljud i skällan. De vill sälja en ny produkt. Med våld, om så fordras.

I går hade jag meddelandet på datorskärmen: support och uppdateringar till Windows 7 upphör! Det var ingen överraskning för mig, det har meddelats länge på förhand. Men jag förundras ändå över hur man kör över kunderna. Det bestäms bara att härefter använder ni Windows 10, och därmed jämt!

Windows XP fanns i min första dator. Det var jag nöjd med och använde det tills det drabbades av samma öde som nu sjuan. Jag var inte heller ensam om att gilla XP. Det (o)lustiga är, att fastän Microsoft gav det på båten år 2014, finns det fortfarande miljoner och åter miljoner människor ute i världen som ”envisas” och vägrar att byta ut sin XP. Med alla de risker för virusspridning det innebär.

Nu är det tänkt att Windows 7 skall gå i graven. Har inte Microsoft, via XP, lärt sig någonting om kundbeteende? Inser man inte att den dominerande ställning man har på marknaden också borde innefatta ett stort ansvar?

Tyvärr ser vi att det eventuella ansvar Microsoft känner i förhållande till användarna väger lätt i förhållandet och ansvaret gentemot ägarna, att kassera in maximalt med pengar!

Tredje gången gillt?

Vädret är alltid ett neutralt och ofarligt samtalsämne, åtminstone var det så ännu för några år sedan. I år, då vi förundras över den milda väderlek som hållit vintern borta, kan samtal om vädret lätt föra ut på minerad mark. Det finns mer än en åsikt om vad som är orsak och verkan. Så det kan förvisso bli hetsiga meningsutbyten.

Frågan som alla funderar på just nu är: När kommer vintern? Eller kommer den inte? Skall vi tro meteorologerna får vi ännu vänta på kylan. Men, om vi skulle ta ett gammalt tecken till heders och se vad det säger.

”Då sjön sköljt alrötterna tre gånger kommer vintern.” Jag har inte hållit räkningen på de gånger vattenståndet varit högt nog för sköljning, men räknar jag med dagens högvatten på +90 cm, och morgondagens utlovade på +90 det också, borde saken vara klar.

Vinter kommer inom kort. Det vill vi tro, av flera orsaker. Framkomligheten i skogen för dem som kör ut virke. Ett normalt sportlov med is i rinkarna och snö i skidspåren och slalombackarna för skoleleverna. Och kanske känner vi oss tryggare lite till mans om vi får avnjuta den väderlek som är normal för årstiden.

 

Mat!

I går kväll var vårt lilla seniorgäng samlat. Vi äter tillsammans, så det var naturligt att mat var ett av samtalsämnena. Vi var också som hastigast inne på att någon skall laga maten.

Det visade sig att herrarna i skaran stod på ganska olika nivå då det gällde aktiviteter i köket. I en del av parförhållandena var det den frun som hade ansvar till 90 % för att det fanns mat på bordet vid matdags, medan det på andra håll var ganska nära fifty-fifty. Och jag funderade för mig själv vad som är orsak och verkan.

Det finns kvinnfolk som inte intresserar sig för matlagning, men de är inte så många. Det är karlarna som av en eller annan orsak drar sig för matlagning. Jag tror att de fått njuta av mammas service tills de gift sig, och under en eventuell mellantid dagligen ätit ute. Enligt min subjektiva åsikt borde man inte flytta ihop och bilda hem innan man nöjaktigt kan laga mat, från början. Halvfabrikaten med deras tillsatsämnen är ju inte direkt hälsobringande.

Hos oss har det alltid varit så att den som kommer först hem börjar med matlagningen. Tack vare det har vi båda fått mer tid för vila, och för varandra, på kvällarna. Det är en aspekt som inte kan underskattas.

Det är många gånger som hustrun har sagt att det är underbart att komma hem till färdig mat. Det är belönande, för oss båda! Tänk att hon känner sig lycklig för en så vardaglig sak, och att jag blir belönad med hennes glädje. Till min blygsel måste jag medge att jag ofta inte känner på samma vis, utan tar det som en naturlig sak att maten finns färdig då jag behagar infinna mig. Och mitt tack som skulle belöna hustrun uteblir.

Typiskt karlar, eller hur.

 

Utbyte till glädje.

Här i landet har vi ett visst sätt att förhålla oss till saker: Så länge det är okej och acceptabelt är man tyst, och omedvetet söker man efter något fel. Och hittas något att klaga på, ja, då gör man det med besked. Och det är lätt att få ”följare” som hakar på jämmerlåten. Är det däremot någon som till äventyrs berättar om något som är bra bemöts det ofta med tystnad. Det som är gott har dåligt intresse- och nyhetsvärde.

I Amazing Family Gym Sundom har rutschbanan i barnrummet tjänat ut. Den var inte riktigt bra ens från början, och den blev inte bättre av flitig användning. Men, i går kväll kom dit en ny och ganska hal nyhet.

Bilden med barnen var trevligare, men den har jag inte lov att använda.

Jag och hustrun var där och satte den på plats. Det tog en stund även om vi inte behövde riva något. Den nya gick att montera ovanpå den gamla, vackert så. I slutskedet hade vi sex ivrigt väntande barn tillsammans med oss, och då vi var klara invigdes genast nyförvärvet. Stor glädje!

Vad är mer belönande än att handgripligt kunna glädja andra? Särskilt då det gäller barn.

Och sedan?

Jag är tacksam, uppriktigt tacksam. Båda de inblandade parterna tog till det förstånd de kunde uppbringa, och undvek en riktigt grym frontalkrock i trakten av Tvåflodslandet. Där ger jag något fler poäng till Iran.

Nu har det lugnat sig lite, åtminstone för stunden. Frågan är, vad händer framöver? Alla dessa muslimska milisgrupper, som tycks finnas i varje vrå av Mellanöstern, hur skall de nu ställa sig? Är de beredda att svälja så mycket av sitt hat mot Amerika att de följer Irans linje? Åtminstone för en tid.

Den närmaste snubbelstenen torde bestå i det irakiska parlamentets beslut att all främmande militär skall ut ur landet. Hittills har Amerika signalerat att de inte tänker dra sig bort. Om de vidhåller det, och parlamentet framhärdar i sin åsikt, då står vi inför en de facto amerikansk ockupation av Irak — igen.

Jag tror, att en sådan sak kunde få alla muslimer i den delen av världen att förenas. Man lägger de inbördes stridigheterna åt sidan så länge man bekämpar den gemensamma fienden.

Också USA’s vän Saudiarabien kommer att dras in i den konflikten. Då trycket inifrån, från den egna befolkningen, blir för stort, inser kungahuset att deras maktställning är hotad. För att rädda sin position vänder de kappan efter den vind som blåser mot USA. De tusen prinsarna och deras familjer kan ju inte störtas i armod.

Saudiarabien är en storköpare av amerikanska vapen. Om det går som jag spekulerar måste saudierna hitta en ny vapenleverantör. Det borde ändå inte vara förknippat med några svårigheter. Både Ryssland och Kina ställer säkert upp. De är inte kända för att vara kinkiga med hur vapnen sedan används.

Den som lever får se. Det här är min högst amatörmässiga analys av dagsläget, i början av nådens år 2020.

Det har sina fördelar…

…att vakna tidigt. Det gäller under förutsättningen att man också stiger upp. Nu då vi har kommit till middagstiden har vi fått golven dammsugna och moppade. Det har postats ett paket och hämtats en borr från Biltema. Golfbollarna jag skrev om i går är borrade.

Och, lunchen är lagad och vi väntar på lunchgästen!

Härligt!

Dagens bromskloss

”Aldrig får man vara riktigt glad. På somrarna är det getingarna, på vintrarna läsförhören.” Det lär en piga ha sagt en gång för länge sedan. Numera är läsförhören ett minne blott, och i somras var det ganska stillsamt med getingar, så för den skull har jag fått vara lugn.

Den här onsdagen gick riktigt bra ända tills jag nästan kunde se slutet, men då kom förtretligheten. Ett verktyg var helt försvunnet! Ett verktyg som jag använder väldigt sällan, men som jag trodde mig ha koll på var det fanns: en ställbar träborr!

Jag har fått i uppdrag att borra hål rakt igenom några golfbollar, så nära i mitten som jag bara kan. Det klarar jag inte på fri hand, det behövs något slag av borrjigg. Den hade jag tänkt mig i form av ett hål av bollens diameter. Där i hålet skulle den ligga stilla medan jag siktade och borrade. Men som sagt, nu blir det inte av i kväll.

I morgon får jag skaffa en ny borr. Biltema har dem för det facila priset av 11.90 €. De finns nog på K-järn också, men där kostar de över 50 €. Även om det säkert är en viss skillnad i kvalitet förefaller mig prisskillnaden ohemul!

Dagen efter: Borrjiggen med intryckt boll.

2020-01-06 Jag är i onåd!

Jag har gjort det igen, irriterat andras galla! Det är långt ifrån första gången som folk retat upp sig på mig. Men denna gång är olik alla andra gånger, för nu har jag förtörnat en gudsman!

Jag tog mig orådet att ifrågasätta president Trump, och det borde jag inte ha gjort. Det upptogs inte väl att jag ställde mig tvekande till det rätta och kloka i att mörda misshagliga individer på ett stort flygfält i ett annat land! Det märks att ämnet är eldfängt, då åsikten från en så ringa person som jag förmår utlösa en så häftig motreaktion. Kanske jag borde ha förstånd att känna mig smickrad.

Det hör väl inte till vanligheterna att en gudsman offentligen nära nog idiotförklarar en (mot)människa för en åsikts skull, så som nu hände. Är det så att predikanten i fråga ser USA’s president som den frälsare som skall rädda (väst)världen? I så fall har jag hädat i hans ögon. Och det omedelbara straffet, som sannolikt utdelas efter det här inlägget, är att han blockerar mig på Facebook.

Jag tror inte att Trump är någon världsfrälsare, inte vare sig i kristen eller världslig mening. En ledare som manipulerar sig fram med halvsanningar, uppenbara lögner, ekonomiskt och militärt våld i olika former, och i ett avslöjat fall också med utpressning, kan åtminstone inte jag tro och lita på. Alltsammans förefaller mer än underligt!

Har någon vågat tänka tanken, att supermaktens president bara är en bricka i ett spel med mycket större aktörer än vi kan fatta?

Gratis måltid med både lekamlig och andlig spis.

Jag fick en inbjudan till lunch, av en för mig obekant man. Visst, jag hade hört talas om honom, för han är en av sonens vänner. Men att han ville träffa mig var en överraskning. Jag accepterade inbjudan, men var nog lite fundersam då jag for dit.

Det blev inte bara vi vid bordet. Han hade familjen med, plus några andra gäster som kände till honom från förr. Han presenterade sig med lite mer än bara namnet så att vi skulle få ett grepp om vad han var för en figur, och sedan åt vi en god måltid med tillhörande stillsamma konversation.

Efter kaffet fick vi veta orsaken till sammankomsten. Mannen i fråga hade en vision om kristen förkunnelse. Han berättade vad som enligt hans åsikt gått fel i kristenheten i Finland. Hur läran blivit otydlig och ibland rent obiblisk, och vilken väg han såg för att gå tillbaka till trosgrunderna.

Vi fick inbjudan att komma på bibelstudium nästa söndag, om vi kände för det. Dit kanske jag far, om jag bara har tillfälle. Jag är lite intresserad av hans vision att lotsa in nya människor i en kristen gemenskap, människor med vitt skilda erfarenheter och bakgrundsförhållanden.

Tänd ett ljus, tänd många ljus!

I dagens grupp på åtta personer var Finland, Portugal och Filippinerna representerade. Vårt gemensamma språk var engelska, men visst sades en hel del på svenska också. Men som han sade, om det formas en bibelstudiegrupp kommer huvudspråket att vara engelska, för att alla, oavsett nationalitet, skall kunna vara med.

Då vi skildes sade en ung man: ”Jag skall ta med en bekant familj nästa gång, men jag vet inte om de brukar gå till någon kyrka.” Så kändes det för mig också. Stämningen, det som sades, och den kravlösa framtoningen gjorde att jag kan tänka mig att ta någon med, jag också. Dock inte redan nästa gång. Först vill jag se och höra lite mer.