Vi är alla vävare.

Jag känner direkt att det finns invändningar mot rubriken. Vävkonsten är utrotningshotad här i landet, om man tänker bara till nyttan. Som konstform, däremot, lever den ett stilla liv som inte är alltför synligt. Men i den dagliga tillvaron är det nästan ingen som väver. Åtminstone tror man så.

Min kära hustru drar en kurs som utgår från Martin Lönnebo’s bok Väven. På hösten gick den i Vuxeninstitutets regi. Tyvärr blev det ingen fortsättning på våren, för lite folk. Men då de kvarvarande deltagarna gärna ville fortsätta beslöt hustrun att det får bli i egen regi. Och då kursen är som ett andligt Friskis och Svettis håller vi passande nog till i Amazing Family Gym’s lokal i Smedsby.

Lönnebo ser på livet som en väv. Människan är helt och hållet vävare. Hon väver sig själv. Gärna vill vi planera mönstret och då kommer frågan: Vad vill Gud med mitt liv? Har jag en kallelse eller ett uppdrag? Både Gud och väven är ett mysterium, och hur löser vi det? Svar: Vi skall inte ens försöka!

Allt vi är med om i livet blir till trådar i väven. Bleka trådar och färggranna, grå, och ibland svarta, blir till ett mönster som inte alltid följer planen. Det bara växer fram, undan för undan. Ett förunderligt mönster möter vår blick, om vi vill och vågar betrakta alla detaljerna.