Köa.

Stå i kö, det är väl ingen källa till glädje för någon. Inte ens om man försöker sig på att gissa vad de övriga i kön kan vara för sorts människor. Och är kön lååång, då kan både en och annan tappa tålamodet.

Idag har jag varit hos polisen och lämnat in ansökan om nytt pass. Hade gärna gjort det elektroniskt, då jag hört skräckhistorier om kötiden där. Men se det gick inte. Systemet meddelade att jag måste infinna mig personligen. Och det fanns ingen tid att boka på de närmaste två månaderna.

Då jag var där och tog min könummer läste jag en liten lapp som satt fäst vid apparaten, ungefär Vi är överbelastade, bered er på att vänta två till tre timmar. Jag var redan beredd. Jag hade en bok med mig och satte mig i lugn och ro och läste. Sju personer var före mig i kön, och det verkade att gå långsamt.

Men, plötsligt var det min tur! Och exakt en timme efter att jag tog könumret var min ansökan gjord.

Så vad lärde jag mig av detta? Jo, man skall inte tro det värsta, fast allt pekar just på det. Under händer, också vanliga vardagar.