Är svart vackert? Eller är det en bedrövlig färg som man helst skall undvika? Det är förstås en fråga om tycke och smak. Plats och omständigheter spelar också in, för till syvende och sist är det bara slutresultatet som räknas.
Svart är sorgens färg i vår kultur. Men för man blommor till ett sorgehus är det nästan kutym att de skall vara vita. Är det månne för att det inte finns svarta blommor? Eller är det en influens från östligare kulturer där man sörjer i vitt?
Jag har tillbringat 8 timmar med att svartmåla, därav funderingarna. Planket runt pannafotisplanen som jag bygger i Amazing Family Gym Smedsby blir svart, övre delen. Den undre delen skall bli grön så småningom. Och det är förunderligt vad lite färg kan åstadkomma rent visuellt, till och med fastän den är svart!
På de här timmarna har jag lärt mig hur behändigt man kommer åt också besvärliga ställen med en liten målarrulle. Och det går så snabbt att sprida ut färgen med rulle. Dessutom slösade jag inte färg med att droppa den på golvet.
Måla kan man göra på mer än ett sätt. Den möjlighet som alltid och överallt står till buds är att färglägga tillvaron med ord. Ett glatt och positivt språkbruk behövs, nu då nyhetsflödet mest går i mörka mollnyanser.
notgubben 