Jag hörde på ett intressant och sällsynt ärligt samtal igår. Det var Alaric Mård och Amanda Audas-Kass som möttes. Anledningen var Alarics bok Begränsade är vi allihopa som nyss utkommit. En sak som jag speciellt fäste mig vid var funderingen om det är det mest lyckade att alltid och till varje pris göra sitt bästa.
Ett exempel som inte fanns med i diskussionen: Det hade varit prov i skolan och en tonåring fick ut sitt prov med en kommentar skriven med rött: Bättre hade du kunnat, om du velat! Till saken hör att det alls inte var fråga om något dåligt vitsord. Så varför kommentaren, som skulle visas åt föräldrarna? Eleven hade ju gjort bra ifrån sig, varför då försöka pressa fram det allra sista? Kanske var det tänkt som uppmuntran, men jag skulle ha uppfattat det som ett indirekt sätt att säga att jag var lite lat. Och, förstod föräldrarna att uppskatta vitsordet på provet, eller föll de också för kravet på ett toppresultat?
Vi lever, tyvärr, i ett samhälle där man värderas efter prestation. Då är det skäl att vara vaksam. Värderar jag mig själv efter min förmåga att leverera är jag förr eller senare illa ute. Mina tillkortakommanden samlas till ett berg som skymmer sikten för mig och som jag inte orkar ta mig över. Sedan dröjer det inte länge förrän depressionspaketet dimper ner, helt utan Posti’s medverkan.
Enligt det här resonemanget är det klokt att tänka efter före. När är det skäl att prestera på topp, och när är det bättre för mig att sänka ambitionsnivån en smula.
Livet består av en lång räcka val, där alternativen är att själv må bra eller försöka leva upp till omgivningens förväntningar. Var och en väljer själv, om modet finns att ignorera kraven.
notgubben 