Varför firar vi jul? Den frågan ställde jag mig senast i fredags. Och orsaken var tomtar. Varför i hela världen översvämmas vi av dessa sagoväsen i konstgjord gestalt just till jul? Och det blir bara värre för vart år som går. I butiker och varuhus dignar hyllorna av dessa granna dockor, men till vilken nytta? Visst, det finns en massa människor som älskar dessa prydnader och är beredda att betala för dem. Men julens budskap tycks vid det här laget ha drunknat i tomtefloden.
Vi var på begravning i fredags, och som det brukas var det minnesstund efteråt, i församlingshemmet. Vad möttes vi av där, direkt vi kom inom dörren, om inte en tomtedocka i större format. Då vi så småningom avancerat in i serveringsrummet, visst fanns där en lika prålig tomte i anslutning till serveringsbordet. Men i sanningens namn, där fanns också en traditionell julkrubba, i neutrala färger, och i ganska blygsamt format jämfört med tomten. Hur har man tänkt, har man alls tänkt?
I Bibeln säger Gud ungefär så här: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.” Man frestas att tro att det uttalandet håller streck i de församlingar som pryder sina lokaler med tomtar till jul. Julen firar vi som Jesu födelse till vår värld, att Gud kom ner till oss som människa. Inte en enda tomte syntes till den första julnatten.
Nu sjunger vi i våra kyrkor om julens under, att världens Frälsare föddes in i en fattig familj som snart skulle tvingas att fly för sina liv. Men utanför kyrkdörren står Jesus sist i kön, bakom alla tomtarna. Också i vissa församlingshem är det synbarligen så, till och med i den kyrkliga samfällighet dit jag hör.
Så, varför firar vi jul? Det är hög tid för varje kristen göra det klart för sig!
notgubben 