Sjuttioårskris i förskott

”Vad håller jag på med, egentligen? Vad skall jag ut på sjön att göra den här tiden på året? De ynka fiskar jag får upp är inte värt allt frysandet, kanske vore det bäst att ta upp båten nu.”

De här, nästan hädiska, orden mumlade jag för mig själv medan jag stod på bryggan i båthamnen. Jag metade för sista gången denna höst men fisken hade lämnat bryggorna för vidare vatten. Det nappade inte, men det var inte hela orsaken till mina funderingar. I går var jag nämligen ute med en av mina unga vänner, en fiskeglad fjortonåring.  Jag hade några nät ute, han kastade. Visst hade vi roligt, men vi frös, trots alla kläder vi byltat på oss. Bara då vi gjorde ett strandhugg i en lä och solig vik var det mysigt, så länge vi satt vid en liten brasa och grillade korv.

Resultatet av fisket var inte så strålande med tanke på att vi var ute mer än tre timmar. Kompisen fick en gädda på drygt ett kilo på draget. Jag fick ett par sikar och några abborrar på näten.

Jag har alltid tyckt om att fiska på senhösten. Det är något speciellt med luft och vatten som tilltalar mig den här årstiden. Därför fick jag en mindre chock då jag insåg vad jag stod och tänkte där på bryggan. Är jag så utan vidare beredd att avstå från höstfisket? Jag har inte saltat en enda sik än så länge, och det ryms fler abborrar i frysen?!

Hemma satte jag mig ner med hustrun och talade om vad som flugit i mig. ”Har jag blivit gammal nog att få lite förstånd? Har jag äntligen fått lite förstånd? Eller har jag rätt och slätt bara blivit gammal? Och förståndet är i avtagande?”

Livskamraten skrattade inte åt mig. Hon tog mig på allvar, men hur hon kunde leva sig in i min känsla fattar jag inte. För sett från sidan fanns nog orsaker att dra på smilbanden. Denna kloka kvinna sade att jag hade alldeles rätt om fisket och att hon var glad att jag kommit på det själv. Förr om åren har hon fått tjata på mig många gånger innan jag förmått mig att sätta fisket på vinterpaus. ”Och vi behöver inte bli fisklösa”, sade hon. ”Du har ju din fiskande kompis i skären. Vi beställer fisk av honom då vi behöver.”

Sist och slutligen blev inte den här första känningen av sjuttioårskris så farlig. Tack vare kristerapi direkt på stället löstes jag ur den snaran. Men jag blev inte klar över om jag blivit gammal eller om jag blivit klok. Det får framtiden utvisa.

Skriva, skriva.

Jag tycker om att skriva, då jag kommer i gång. Men det behövs hela tiden något som pushar mig, för inspirationen flödar inte hur som helst. Tyvärr, måste jag säga, för nu borde jag ha tid att skriva.

Det som håller mitt skrivande igång just nu är den skrivarkurs jag går på var tredje vecka. Den heter ”Den Röda Tråden – skriv om ditt liv”. Tanken bakom den är att var och en av deltagarna skall lämna något efter sig åt kommande generationer. Barn, barnbarn o.s.v. skall ha möjlighet att ta del av hur livet gestaltade sig för just vår generation. De skall ha förmånen att få berättat för sig större eller mindre episoder av glädje och förargelser och sorger. Och dessutom få en insikt i hur det var att växa upp i en tid utan TV, datorer och smarttelefoner. Det kan förefalla mer än otroligt för lyssnarna, för en av kursdeltagarna yppade hur det gick då han berättade om sin barndom för barnbarnet. Ögonen och munnen blev större och större och till sist kunde pojken inte hålla sig längre. ”Men farfar, nu ljuger du”, kom det ur hans mun.

Må så vara att det jag berättar uppfattas som historier med begränsad sanningshalt. Så är det med mycket man läser, och ändå har man behållning av det.

Idag hade jag kursdag, och jag fick så bra kritik för min lilla text att jag publicerar den här. Den är till 100 % sann.

 

Decemberdilemma                                                      För Röda Tråden 5.10. 2016

”Pappa, kan du skjuta en skata åt mig?” frågade jag förhoppningsfullt. Jag tyckte inte att det var någon orimlig önskan. Skator fanns det på slaskhögen nästan dagligen. Men pappa tog inte lika lätt på saken. ”Vet du, det är inte sagt att jag lyckas med det. Skatorna är kloka. De vet vad som är på gång då de ser bössan. Och jag har nog annat att göra än att lurpassa på skator . Och vad skall du med skatan till, förresten?” Mitt mod sjönk. Jag behövde verkligen den där skatan. Eller rättare sagt dess fjädrar. Utan dem var goda råd dyra.

Jag gick i folkskolan, det kunde ha varit på trean, och julfesten närmade sig. Vi hade redan övat för den en tid, och en av programpunkterna var en indiandans. Till den behövdes förstås fjädrar. Dem skulle var och en skaffa själv, och den varan var inte lätt att uppbringa. Vi hade inga höns, och ingen vi kände heller. Hur mina kamrater kom över sina få, vita hönsfjädrar minns jag inte. Jag löpte i alla fall risk att bli en indian utan fjädrar. Det dröjde några dagar, men sedan låg en skata på verandan då jag kom hem från skolan. Jag inspekterade genast stjärtfjädrarna. Jaa! De var långa, längre än jag hade föreställt mig. Ingen hade haft så långa fjädrar till skolan! Mitt självförtroende var återställt.

Mamma fixade ett pannband där hon fäste stjärtfjädrarna och de längsta vingpennorna. Denna svartglänsande fjäderbuske väckte en hel del avund, som delvis tog sig uttryck i retsamma kommentarer. Men tack vare den glömde jag min blyghet och dansade indiandansen med stor inlevelse.

Ho ho hoo, ko ko koo, wia wua wampa, sjöng ”indianerna”. Festen var räddad!

 

 

 

Sorgens dag

Swoosh! Där åkte den ut, den allra sista. Jag blev kvar, stående i dörren, och såg på högen med lik där utanför. Sorg var vad jag kände, så som jag gör då döden kommer nära. Ja, så nära att det är jag själv som orsakar den!

Jag har tömt växthuset idag. Tomaterna, den sista gurkplantan och den sista melonplantan skars ner. Tomheten efter dem skrek. Det var det skrik som förkunnade att nu är sommaren ohjälpligt slut. I dag var det växthusets invånare som skars ner och vissnade bort, och om några få veckor är allt det som ännu är grönt fruset och brunt, och mörkret sänker sig mer och mer för varje dygn. Kölden kommer krypande.

Jag är en sommarmänniska. Jag älskar allt som växer, med undantag för s.k. ogräs, och varje höst upplever jag den här dagen som en sorgens och saknadens dag. Mina vänner, som jag planterade i våras, som jag vattnat, gödslat och pysslat om hela sommaren måste jag nu döda. Alternativet är att bara lämna dem, så som somliga överger sin sommarkatt, och det förmår jag inte.

Det skulle ha suttit med en gravöl. Men då min mage inte vill befatta sig med den drycken får det bli en mugg te i stället. Frid över sommarväxtlighetens minne!

Är jag riktigt frisk?

I augusti månad i nådens år 2016 gick jag och blev företagare. Det låter kanske inte så märkvärdigt för dem som inte känner mig, men för de övriga… Skulle inte förvåna mig om en och annan tycker att jag fått en eller flera skruvar lösa.

Det är nästan på månaden 15 år sedan jag åkte ut ur arbetslivet ”med huvudet före”. Min rygg som krånglat i många år gav slutgiltigt upp en måndagsmorgon kl. 8.30. Det blev upptakten till en fem år lång period av behandlingar och träning, som till sist kulminerade med steloperation nere i ländryggen. Operationen lyckades så till vida att jag slapp värken, men arbetsförmågan kom inte tillbaka. Med åren blev jag lite starkare, men inte så mycket att jag kunde kalla mig arbetsför.

För knappt två år sedan började jag gå på gym. Och dessa cirkelträningar, en eller två gånger i veckan, har gjort underverk i min kropp. Jag orkar betydligt mer, uthålligheten har fyrdubblats, minst. Och jag tror mig kunna arbeta två dagar i veckan om jag inte lägger dem efter varandra. Men hur hitta lämplig sysselsättning?

Jag har en son som ivrigt talar för all slags företagsamhet. Kanske är det hans entusiasm som fick mig att börja tänka i de banorna. Sedan inventerade jag mina kunskaper och förmågor och såg att jag borde ha en del att erbjuda. Jag har hunnit med en del i livet mellan att jag vid tretton års ålder började som fiskare, som pappas kamrat, fram till mitt sista jobb som fastighetsskötare-kyrkvaktmästare. Däremellan prövade jag på vägarbete, skogsarbete, svetsning, jag var tryckare och gravgårdsarbetare.

Nu, som sextiosjuåring, har jag startat företaget DRÄNGEN. Det är registrerat som multibranch, och i huvudsak räknar jag med att serva människor som behöver lite tillfällig hjälp vid sina egnahemshus eller sommarnöjen. Men jag har ju också erfarenhet som (kyrk)vaktmästare, som cafévärd för tonårspojkar, ledare för en grupp unga invandrarmän… Alltså lite av varje.

Jag räknar inte med att bli rik på det här. Min verksamhet är så småskalig att jag inte ens är momsskyldig. Det betyder i klartext att jag kan hålla en moderat timtaxa som inte gräver ett djupt hål i eventuella kunders börs.

I höst kommer jag inte att marknadsföra mig aktivt. Men kanske till våren, den som lever får se.

 

Träflis i trädgården, eller…

Jag har i ett par års tid använt träflis i trädgården. Det har fungerat riktigt bra att ha en fåra fylld med träflis mellan blomrabatter och gräsmatta. Flisen bromsar gräsrötterna från att gå in i rabatterna, och i den mån de ändå gör det är de lätta att ta bort. Men nu har jag fått en tankeställare om det kloka i förfarandet.

Under några höstar har vi sett täta klungor av en brunaktig svamp växa upp ur en gammal björkstubbe på vår gräsmatta. I går tog jag fram svampboken och kollade vad det var för sort. Honungsskivling var det. Ätlig, alltså tog jag tillvara de unga hattarna och tillagade dem. Synnerligen mild smak så jag kryddade med lök, salt och vitpeppar och avnjöt med smörgås. Men det är en parentes i sammanhanget.

Det jag läste om denna svamp gjorde mig betänksam. Den kan vara en stor skadegörare i skogarna då den angriper träden. Och inte bara träd, den kan också ta död på trädgårdsväxter som flox och rabarber. Bärbuskar nämns inte, men de har ju löv de också, så vem vet.

Det finns också en annan sak som förbryllat oss. En av de stora odlingslådor som jag byggde för några år sedan har inte fungerat vare sig i fjol eller i år. Inget vill växa ordentligt i den. Då jag byggde den satte jag ordentligt med ris i botten, lövsly som jag röjde här på tomten. Har den dragit till sig detta svampelände? Något som kunde tyda på det är de underliga svarta rötter som jag fått upp på vårarna då jag vänt jorden och gödslat. De stämmer på pricken in på beskrivningen av hur svampens mycel (rötter) ser ut!

Nu skall jag fundera några dagar om jag skall sanera bort all flis jag redan satt ut. I alla fall skall jag inte sprida mer, det parti jag nyss flisat får bli i en hög så länge.

Men om jag inte vill använda flis i fortsättningen, vad skall jag ta som ersättning? Sorterat kross, grovt naturgrus? Ho vet.

Det blev skilsmässa

Så är det bevisat: EU och vad det innebär står vanligt folk upp i halsen! Då britterna fick chansen att visa sin åsikt i röstningsbåset tog de den. Men jag måste ärligt erkänna att resultatet förvånar mig. Det brukar ju vara så att man sist och slutligen håller sig till det gamla och invanda. Man vet vad man har men inte vad man får, så jag hade trott att de osäkra väljarna skulle bli EU-positiva på valdagen. Men så blev det inte. Engelsmännen är tydligen lite originella i det avseendet och vågar ta steg ut i det okända. Ändå tror jag att det finns de som kommer att bli besvikna. Utträdet kommer inte att vrida klockan tillbaka till tiden före EU.

Nu verkar det som om en hel del förståsigpåare bjuder över varandra i att sia om kommande ekonomiska (och politiska) kriser. England handlande är en fara för oss alla! Man äventyrar sin egen, Europas, och kanske världens välgång! Men som en liten motvikt läste jag en kolumn, på Nätet, där kolumnisten hävdade att den största faran för EU är toppolitikerna i Bryssel. Att engelsmännens stora missnöje med EU bara är toppen på ett folkligt missnöjes(is)berg i många av medlemsländerna. Den politiska eliten i EU-huvudstaden, och i de nationella huvudstäderna runt om i Europa, har stigit högt över gräsrotsnivån, för högt för att ha intresse av att lyssna till det dumma folket. Men det är folket som drabbas av allehanda EU-direktiv och övernitiska nationella tjänstemäns övertolkningar av dem! Och det är folket som röstar, och de tillåts göra det.

Nu har det ”omöjliga” hänt, ett medlemsland vill ha skilsmässa. Vi har fått ett pilotfall, och det tycker jag är intressant. Hur kommer EU att hantera situationen? Hur kommer England att klara sig där ute ”i kylan”?

Jag tror inte att det går alltför illa. Varför skulle det inte kunna växa fram något positivt ur det som nu framställs som ett otroligt elände?

Det finns inte något ont som inte har något gott med sig, sägs det. Det vill åtminstone jag tro på.

 

100 % jobb och 150 % semester

En ung man med glimten i ögat kom med ett häpnadsväckande tillkännagivande: ”Nästa vecka skall jag jobba 100 % och semestra 150 %!” Jag blev förstås förbluffad över detta försök till vad jag trodde vara en bluff. Eller hade jag missförstått honom? ”Säg om det där en gång till”, bad jag. Och han upprepade: ”100 % jobb och 150 % semester.”

Nu var jag tvungen att få en förklaring, och den lät som följer: ”Du vet, jag har haft två jobb, ett heltids och ett halvtids. Nu har jag semester från båda, alltså har jag 150 % semester. Den kommande veckan skall jag vara ledare på ett läger, på heltid, så jag jobbar 100 %. Så enkelt är det.

Jag avundas honom ungdomens energi. Skulle jag försöka mig på samma sak, vid mina år, skulle jag falla död ner redan den första veckan. Men jag skulle inte vilja byta med honom även om jag var i samma ålder. I vänkretsen har jag sett avskräckande exempel på hur det kan sluta för dem som bränner sitt ljus i båda ändarna. Förr eller senare går de i väggen, totalt utbrända. Så jag hoppas att den unge mannen förstår att trappa ner till ett jobb medan tid är. Och att han håller sin semester och inte hittar tillfälliga jobb under den tiden.

Semester är inte alla förunnat. T.ex. jag, som pensionär, har inte mer möjlighet till det. Så jag är oftast i gång från kl.8 på morgonen till kl. 21 på kvällen. Men det sker i min egen takt och sällan har jag någon deadline över mig. Dessutom är det jag pysslar med roligt.

Därför mår jag bra!

 

Från Hankmos horisont

Dagarna passerar i rask takt. Snart är det midsommar och ännu har jag inte båten i sjön. Det har varit en hel del annat som jag prioriterat högre, och jag tyckte mig ha gott om tid att åtgärda sjösättningen innan sommarsolståndet. Nu är det inte många dagar kvar, så jag får se till att få min båtplats i skick, kanske redan i morgon. På tisdagskvällen var en minigrävmaskin där och tog bort flera hindrande stenar där det borde varit 40 cm vatten – men nu pga ett envist lågvatten var vattenbryn. Lite handarbete återstår innan jag kan lägga rampen på plats. Sedan får jag kontakta min leverantör av transport om tidpunkt för utresa till havet.

Växthus och trädgård har tagit mycket av min tid. Nu är det mesta planterat och de växter som vintern tog är bortstädade, klängrosen undantagen. I stället för vita rosor skådar jag där ett hiskeligt trassel av taggiga stammar som skall klippas bort och brännas. Då jag samlat mod.

Väder och temperaturer har åkt berg- och dalbana på ett sällan skådat sätt. Många nätter har jag eldat i växthuset för att ha en dräglig nattvärme åt växtligheten, och ute har vi också klarat oss utan att något frusit bort. Men några nätter har det varit mycket nära. En god sak dock med de svala nätterna: Gräsets höga tillväxttakt har bromsat in och gräsklipparen behöver inte motioneras så ofta. Men ogräsen verkar oberörda av lite kyla, vilket betyder att jag borde sätta en hel del tid på att beröra dem. Och flytta dem till skräphögen.

Sommaren är också de sociala kontakternas tid. För en vecka sedan samlades mina kompisar från volontärtiden i Nicaragua här hos oss för ett knytkalas Vi talade förstås lite minnen och fick del av nya intryck av dem som var dit i slutet av förra året. Vi gick igenom ekonomin för våra tre små hjälpprojekt och kunde till vår glädje se att om pengar, på olika vägar, kommer in i samma takt som hittills kommer vi att kunna hålla vårt stöd på samma nivå som nu, åtminstone åren 2017 och 2018.

Den hjälp som 12 personer kan bistå med kan förefalla som mindre än en droppe i havet, i ett land där behoven är enorma. Men på individnivå är det fråga om 17 personer som får medicinsk hjälp eller utbildning. Det är 17 medmänniskor som får möjligheter de inte haft utan oss! Och fördelen med hjälp i det här miniformatet är att det är transparent. Vi får info via vår pålitliga kontaktperson i Nicaragua, direkt från den lilla organisation vi stöder, och inte minst, från våra egna som på sina resor dit kollar läget på ort och ställe. Ingen byråkrati och minimala administrationskostnader.

Nu har vi barn på kommande. De skall bo hos oss några dagar medan föräldrarna far på en resa. Och då barnen far hem får vi fyra innekatter på besök. De stannar en vecka, medan ägarna är på resa.

Vi lever ett omväxlande liv!

Död gav besvär

Den gångna vintern for hårt fram med många växter. Hos oss var det inget undantag från den regeln, våra fyra ”modernare” rosor strök med medan två gamla sorter nog klarade sig. Hustruns hösthortensia har ännu inte fått det minsta gröna blad, så där börjar hoppet vara ute. Och en del av de mindre perennerna dog delvis.

Men den största och mest jobbiga besvikelsen fick jag i växthuset. De två vinplantor jag satte där i fjol, de dog också. Däremot överlevde de två äldre vinstockarna som står vid husets sydvägg. Den sorten är tydligen härdigare.

Jag är av den envisa sorten, skam den som g
er sig, tänkte jag. Nog skall det gå att ha vin att växa i växthuset. Jag ändrar bara på förutsättningarna och köper nya plantor av samma sort som de vid husväggen.

Jag grep mig verket an en av de varma dagarna. Det var varmare än skönt att arbeta i växthuset då temperaturen låg på 28 – 32 grader, beroende på hur mycket vind som fläktade. Ändå stod dörrarna på båda gavlarna vidöppna!

Odlingslådan tömdes på jord och drogs ut. Sedan grävde jag ner mig 20 cm under golvet. Därifrån byggde jag upp en ny låda, 50 cm hög som den förra. Men då den förra var 50 cm hög ovan jord är den nya 30 cm. Den nya isolerade jag med styrox runt om, den gamla var oisolerad. Då var tre dagar till ända.

Jag vilade den fjärde dagen med att fara och klippa gräs vid Fadershuset. Men på kvällen fyllde jag växtunderlag, bestående av prima svartmylla blandad med gammal lövkompost, i lådan. Två vinplantor fick sin växtplats där, och i år får de dela den med tre växthusgurkor, Hoppas att de trivs tillsammans och att gurkorna ger rik skörd. Druvorna lär jag få vänta på till kommande somrar.

En liten tid vi leva här, med möda och besvär, så sjungs det. Så är det. Att man själv, frivilligt, ställer till en del av besvären – det hör till livets välbehövliga kryddor. Åtminstone för mig.

Goda grannar

Vi har fyra nära grannar, och de är alla olika till sätt och person. Den som bott här längst är mycket stillsam av sig. Han håller sig mest för sig själv, stör ingen och har på de drygt 20 åren vi bott här inte klagat på något. En god granne, på sitt vis.

Följande är sommargrannar. De hade köpt ett gammalt hus som sommarnöje några år förrän vi flyttade hit. De är glada och energiska människor, och särskilt mannen är väldigt diskussionsglad. Vi har haft många trevliga stunder tillsammans med givande meningsutbyten. En god granne.

Det tredje grannhuset finns mitt emot oss på andra sidan vägen. Där är människorna väldigt djurkära. Föräldrarna har fyra egna hundar och en vuxen dotter har också hund, och därmed är de ofta fem glada fyrfotingar. Dessutom har de åtminstone tre katter och det besparar oss att ha katt. Grannens katter håller ganska effektivt efter också våra möss. Och råttor har vi inte sett på åratal. Goda grannar!

Fjärde grannen är ganska nyinflyttad. Han är en ung singel som kom i fjol och köpte ett gammalt hus som blivit ledigt. Och han är också av det energiska slaget. På knappt ett år har han hunnit med att renovera bottenvåningen i huset, och dessutom håller han på med att ”renovera” tomten. Där var väldigt igenväxt, men nu hör man motorsågen gå och trädbeståndet glesas ur. Där står några stora granar nära tomtgränsen mot mig, och jag uttryckte försiktiga farhågor att de en dag rivs ner av en stormvind och landar på mitt vedlider. Efter en tid berättade han att han vidtagit mått och steg för att avlägsna den faran. Då den lokala tillverkaren av skogsmaskiner behöver provköra en ny skördare kommer de och skördar nämnda granar. Då kommer de ner på ett tryggt och kontrollerat sätt. En god granne som tog mina farhågor på allvar.

Sådant är livet på landet, då det är som bäst!