Växandets tid

Det växer så det knakar. Åtminstone gäller det för gräset. Man borde ha en robotklippare som klippte dagen lång! Maskrosorna är på G, och häggarna står i full blom. Det är situationen för dagen i vår lilla by.

I växthuset växer det också. Plantor av flera sorters tomat, melon, djungelgurka, squash och ananaskörsbär skall förhoppningsvis ge oss många tillfällen att hämta färsk frukt ur växthuset under sommarens och höstens lopp. Detta under förutsättning att allt går vägen. För ibland gör det inte det. Till exempel dog alla våra fem vanliga gurkplantor. Några av squashplantorna gick samma väg.  Och de två vinplantor som fick sin plats i växthuset i fjol övervintrade inte. Medan de båda som växer ute vid husets sydvägg nog grönskar. Men, så kan det gå. Allt förstår man inte.

I dag har jag fräst landet där både blommor och potatis skall samsas. Jag fick låna min sommargrannes jordfräs. Han har inte använt den själv på ett antal år, men han vill att den skall vara igång varje vår. Då ligger mitt land närmast till, och en win-win situation uppstår.

Jag älskar den här årstiden då jag får påta ner frön och plantor i jorden. Jag kunde vara ute och pyssla hur länge som helst om bara krafterna räckte.  Jag redan följt med hur det förodlade växt i sina burkar och nu skall mycket av det utplanteras i det fria. Potatisen, solrosorna och dahliorna. Brytbönorna, kålrötterna och sqashen. Hur det blir med gladiolerna vet vi inte, för hittills har de inte visat livstecken. Men utplanterandet blir i omgångar, de mest frostömma sorterna sist. Det gäller att hålla i minnet att de s.k. järnnätterna 10-12 juni är en fara att räkna med. Särskilt om det råkar vara fullmåne de dygnen. I år är den halv, så kanske det klarar sig…

Nu väntas sol och värme några dagar. Det skall jag njuta av, tillsammans med de gröna vännerna!

 

Vårens körresa 22.5. 2016

Undersökningar har visat att finlandssvenskarna känner sig lyckligare än sina finska systrar och bröder. Varför, kan man fråga sig, vi bor ju i samma land?

Vi svenskspråkiga tycks vara mer aktiva i föreningar och körer än finnarna och det tror man är förklaringen. Det att man kommer sig upp ur TV-soffan, känner sig tillhöra en grupp som strävar mot ett gemensamt mål, och den individuella och kollektiva tillfredsställelsen då det går vägen, det är vår lyckogenerator. Så tror förståsigpåarna, och jag är böjd att hålla med dem.

Denna Treenighetssöndag har ”min” kör varit på körresa. Kvevlax kyrkokör deltog i högmässan i Pörtom kyrka. Det är en vacker kyrka med fin akustik och det känns lätt att sjunga där. Sången sugs inte upp av väggarna utan kommer tillbaka i en skön efterklang, som dock ställer vissa krav på sångarnas artikulation om åhörarna skall uppfatta sångtexterna.

Vi gavs mycket plats i mässan, alltså sjöng vi rätt många sånger. Några av dem framfördes tillsammans med Pörtom kyrkokör. Det var en glädje att sjunga tillsammans med dem, då blev kören större, och det sporrar alltid lite extra.

Vi från Kvevlax var jättenöjda med vår insats. Allt lyckades i dag, till och med John Rutters ”Må Gud välsigna”. Den har ett knepigt slut där alla fyra stämmorna sjunger olika antal amen, varje stämma i egen rytm. Ännu på övningen haltade rytmen, men då det gällde, då gick det vägen. Och min känsla efteråt, där satt den!

Vi toppade vår körresa med mat på Lindś kök i Närpes. För den som inte känner till stället kan jag berätta att matsalen är ett litet växthus, typ blockhus. Där är fullt med växter längs ytterväggarna, och här och var mellan borden finns det också levande vegetabilier. Där finns det mesta från vanliga tomater till fikon. De sistnämnda var ändå inte mogna…

Vi åt gott och länge i goda sångarsyskons lag. Måltidsgemenskap är en fördjupning av vår vanliga gemenskap, den där vi sitter uppradade med noter i händerna. Det känns gott i hela kroppen, och jag anar varför Bibeln betonar det viktiga i att äta tillsammans.

Nu sitter jag hemma och minns vår dag. Och tänker att nog vore det fint om vi skulle få tillfälle att fara på en körweekend nästa år. Man får ha drömmar…

En dag i mitt pensionärsliv

Det sägs att få har så fulltecknade dagar som pensionärer. Det är förstås en sanning med modifikation. Men många är det som tycker att dagen är full om det finns en anteckning i kalendern. Man är inte lika snabb som förr, allt går långsammare. Och återhämtningstiden är längre.

Jag tror mig vara mer än genomsnittligt aktiv, för min åldersgrupp. De flesta av mina dagar innehåller aktiviteter av olika slag, och den här årstiden handlar det en hel del om hus och trädgård.

Den här dagen gick jag ut kl. 6.30 och a
nvände två morgontimmar till att  klyva och stapla ved. Det är en trevlig sysselsättning just då solen går upp, luften doftar friskt av nyutspruckna löv och fåglarnas morgonkonsert är i full gång.

Efter frukost for hustrun och jag till 8 Gym Kvevlax och en timmes cir
kelträning för seniorer. I dag var vi åtta i gruppen och stämningen var på topp. Och det kändes så skönt i kroppen efteråt!

På eftermiddagen klippte jag gräs. Det var premiär för året, och jag var mer än nöjd då lilla gräsklipparen startade på första rycket. Den var minsann på hugget direkt den fick komma ut ur vinteridet! Jag körde med lillklipparen tills jag hade samlat tillräckligt med gräsklipp för att täcka in löklandet. Där hade nämligen en massa ogräs börjat visa sig och det ville jag genast kväva med gräsklippet. Och på samma gång fungerar det som gröngödsling, våra lökar blir ekologiska! Resten av gräset klippt jag sedan med körklipparen, Då fick jag sitta och vila mig.

Dagens stora kraftansträngning blev att kämpa ner en gammal björkstubbe. Den har funnits i utkanten av gräsmatta i mer än femton år och varit i vägen för både gräsklippning och annat. Nu skulle den bort. Jag trodde att den skulle vara genomrutten och lättarbetad, så jag gick lös på den med en gammal yxa. Och blev mycket förvånad. Den var hård! Yxan byttes till slägga och en lång vedkil, och även med så grova verktyg fick jag jobba hårt i en hel timme innan jag hade stubben i delar och slängd i en skottkärra. Sedan skulle det dokumenteras medan allt fanns kvar.

Konstigt nog fanns det lite energi kvar efter allt detta. Den omvandlades till denna bloggtext och därmed är min dag full. En riktigt bra dag!

 

(O)lustigt misstag

27.4. 2016        Det är vår och blir snart dags att börja pyssla i växthuset. Det är inte färdigt ännu, även om det var i bruk redan i fjol. Det som skall fixas nu, innan säsongen börjar, är att dörren på södra gaveln skall monteras på plats.

Då jag byggde huset gjorde jag dörröppningarna 2010 mm höga för att ha ett litet spelrum för en 2 m dörr. En god vän, som har tillgång till snickerimaskiner, gjorde rejäla hoptappade dörrstommar till båda dörrarna. Jag gav honom höjdmåttet och sedan mätte han det själv också. Men då dörrarna kom var de 2,1 m höga! Han, som är byggare och snickare, mäter i centimeter. Jag, som gammal metallarbetare, har för vana att mäta i millimeter. I den förbistringen råkade 2010 mm bli 2m och 10 cm…

I höstas hjälptes vi åt att höja den ena dörröppningen och få den dörren på plats. Nu skall jag höja den andra så snart som möjligt och få också det dörrhålet igensatt. Med dörr.

Men inte i dag, för vädret är oberäkneligt. Det kan komma regnskurar när som helst. Men kanske i morgon? Den som lever får se.

Lyckat i slaskvädret

26.4. 2016             Vissa dagar börjar mindre bra. Som i går, till exempel, då det började snöa en kvart efter att jag stigit upp. Visserligen var det förutsagt att det skulle bli en ruskig dag, men ändå…  Inte blev jag lycklig över att se prognosen besannas.

Vi beslöt oss för att göra innedagen till en utedag, i betydelsen att vi skulle fara någonstans. Träffa människor, vad som helst.

Man skall ju inte gå över ån efter vatten, så vi började med att ringa grannen och kolla läget där. Jo, gamla frun hade mindre värk och hennes åldriga make var inne på intervallvård. Alltså var hon fri och ledig och öppen för förslag. Nu kunde vi uppfylla vårt löfte att ta henne ut på födelsedagslunch. Visst var det rätt länge sedan som hon fyllde år, men hon har inte så lätt att komma ifrån. Men nu blev det av.

Vi satte oss i bilen med kurs på GuacaMaya. Det är en trevlig och lugn liten lunchrestaurang med personlig betjäning. Maten är god men inte alldeles vanlig. Ägarinnan är från Honduras och rätterna har inspiration därifrån. Vi tog god tid på oss. Långsamt åt vi oss genom salladsbordet, fortsatte med den varmrätt vi valt, fyllda kycklingbröst med potatistortilla och frästa grönsaker. Inne fylldes våra magar, ute övergick snöfallet i regn. Och vi krönte vår måltid med en liten bit cheesecake med blåbärssylt och en kaffeslurk.

Fyllda med ny energi satte vi oss i bilen och från förorten gled vi in till Vasa centrum. Vår granne passade på att gå lite i affärer. Det har hon inte så många tillfällen till, att utan busstider att passa få gå i lugn och ro. Hon gjorde några fynd och inte heller vi blev lottlösa. Och på hemvägen tittade solen fram ett tag. Allt sammantaget låg våra eftermiddagshumör minst tio pinnhål över morgonhumöret!

På kvällen stack sig min unga vän från en av granngårdarna in. Han hade ett prov i faggorna och ville ha lite läshjälp. Så vi läste lite, pratade lite och läste lite igen. Och kvällste blev det också innan vi skildes.

Det blev alltså en hellyckad dag. Trots de yttre omständigheterna.

Ingen reklam, tack

22.4. 2016        Som pensionär gäller det att vara någorlunda sysselsatt. Det är inte bra för vare sig kropp eller själ att bli sittande framför TV:n eller vid datorn. Däremot är det bra att vara igång fysiskt, allt efter förmågan för dagen. Det genererar en viss kondition och bibehåller rörligheten i lederna några år extra.

Jag bor i egnahemshus (villa i Sverige) och det ger en hel del sysselsättning. Sedan 16 månader tillbaka går jag på (sonens) gym en eller två gånger i veckan. Det har gjort otroligt gott åt min delvis invalidiserade kropp. Nu klarar jag av att göra en hel arbetsdag, bara jag inte försöker göra om det de närmaste därpå följande dagarna.

Ibland gör jag lite frivilligarbete. De tre senaste dagarna har jag delat ut 8 Gym Kvevlax’ Sommarprogram i postlådorna i ”näromgivningen”, Kvevlax kyrkoby undantagen. Det betyder från Koskö i söder till Vassor i norr, och Miekka och Martois i öster. Jag har droppat ner dessa inbjudningar att börja träna i 1 180 postlådor. Skulle vart tionde hushåll skicka en medlem till gymmet skulle det betyda att 120 personer skulle må bättre efter en tid.

Själva utdelningen var intressant då jag inte behövde stressa för att komma upp till en rimlig timpenning. Jag hade tid att se mig omkring, och att reflektera lite över det jag såg. Som det här med de lappar som betackade sig för reklam.

De här meddelandena hade olika storlek och tydlighet. Några var stora och tydliga och synligt placerade, men de var i liten minoritet. Det vanligaste var små svarta klisterlappar med vit text, som inte alltid var så synligt placerade. Dessutom var en del av dem så åtgångna av väder och vind att de var oläsliga. Och de fiffiga människor som klistrat sin lapp inuti postlådan, vad skall man säga om dem? Hur tror de att en snabb proffsutdelare hinner se en sådan? Och hinner han se och reagera på den, då har lådinnehavaren bestulit honom på arbetstid!

Jag hoppas att jag inte missade alltför många gånger och retade någon som inte ville ha reklam. Jag rörde mig ju i fullt dagsljus och hade inte bråttom. Men skulle jag ha varit ute i skymning eller mörker hade jag med säkerhet gjort många misstag. Vägbelysningen skulle alls inte ha räckt till för att avslöja dessa ”Ingen reklam, tack”-lappar. Det är lätt att kritisera utdelarna. Jag lärde mig att man behöver utdelningserfarenhet ut för att förstå att det ibland går fel. Och att felet inte alltid är utdelarens.

Förresten, vad skall räknas som reklam? Personligen ser jag inte gymmets sommarprogram som reklam. I stället är det en inbjudan att komma och göra sig själv en god gärning.

VÄLKOMNA!

Reformer, men med vilket resultat?

19.4. 2016      Det rör på sig i Republiken. Ibland ryckigt, ibland mer målmedvetet. Förslag om s.k. reformer duggar som ett (kallt) regn, allt i namn av behov av inbesparingar.

Den reform som kallas SOTE och berör hur vård och omsorg skall omorganiseras och bli både bättre och billigare har inte haft desto mer drag under galoscherna. Som alltid drar politikerna hemåt, var och en i det egna partiets intressen, och kan inte enas. Under tiden står förändringsbehovet kvar men inget händer. Kanske lika bra det. Ju mer tid till eftertanke det finns desto större är chansen att slutresultatet blir någorlunda acceptabelt för gemene man.

Omorganiseringen av skolnätet är en sak som bekymrar mig. Åtminstone här i Korsholm skall byskolorna stängas och allt koncentreras till några få lärcenter. Det blir billigare, sägs det. Tyvärr kan ingen berätta med klara och tydliga siffror riktigt hur det skall gå till. Befintliga skolbyggnader på de platser som får äran att härbärgera dessa lärcenter skall renoveras och byggas till. Det kostar pengar och man kan förmoda att utrymmena inte överdimensioneras. Snarare tvärtom. Och då invandringen ökar från kulturer där man har många barn är det inte alls osannolikt att dagens prognoser för antalet elever om fem eller tio år kommer att visa sig opålitliga. Det blir fler elever än beräknat, och vad gör man av dem som inte ryms in i skolbyggnaden?

Skolskjutsarna kommer förstås att öka. Klasserna slutar skoldagen på olika tider. Hur blir det med dem som bor långt från skolan? Kan de åka hem vid sin skoldags slut eller måste de vänta en eller flera timmar för att taxibilen eller bussen skall bli full? För ju färre turer skolskjutsarna kör, desto billigare blir det.

Trivseln i skolan kan inte mätas med en ekonomisk mätsticka men är nog så viktig för inlärningen. Hur kan den aspekten beaktas i en stor skola där de olika skolämnena har egna klassrum med egna ämneslärare? Inte är det speciellt trivsamt att rusa från det ena klassrummet till det andra för varje ny lektion, för att inte tala om att byta lärare tre, fyra eller fem gånger per dag.

Föräldrarna vill inte det här. Det har cirkulerat namnlistor i byarna för att få till stånd en bindande folkomröstning om byskolornas vara eller inte vara. Men politiker och tjänstemän driver envist tesen att detta är ”den enda vägen”.

Högst sannolikt får vi bita i de sura lärcentren. De här besluten är redan så långt tagna att det gått prestige i dem. Och innan nästa val är arbetet så långt gånget att det inte mer går att backa utan stora ekonomiska förluster. Men själv är jag övertygad om att senast om tio år kommer facit att visa att detta var en jättemiss, och en dyr sådan. Som i första hand barnen kommer att betala!

Invaderad!

Invaderad!                                                   2 wp                           7.2. 2016

Jag har råkat ut för en virusinvasion och den fick mig att tillbringa veckoslutet i stillhet. Jag fick en släng av den besvärliga förkylning som härjat här i trakten ett par månader vid det här laget. Den har ibland lagt folk i säng för en hel vecka, men jag har hopp att klara mig betydligt lindrigare undan. Nu, efter två dagars närapå total vila tycker jag mig förnimma en liten ljusning. Huvudet känns lättare, värken i halva kroppen har till stor del släppt, men hostan har inte börjat ännu.

Jag har hållit mig inomhus fastän det snöade ganska bra i går. Den kommunala snöröjningen tog det mesta av gården och jag hoppas att blidvädret och regnen tar resten. Hade fruktat att snön på garagetaket skulle rasa ner framför dörren, men undret skedde att den hölls kvar på taket och det mesta har smält vid det här laget.

Om Herren vill och jag orkar skall jag börja röra på mig i morgon. Jag måste förhandsrösta i valet av lekmannaombud till Kyrkomötet och lekmannadelegater till Stiftsfullmäktige då jag inte kan delta i valet på valdagen. Så har jag ont om färg i min printer, och det är hög tid att börja söka mig en ny motorsåg.

Det är svårt att hålla sig med små utgifter!

Jag gjorde det!

Jag tog steget! Steget att överge min nuvarande bloggplats och flytta till en som inte är på fallrepet, tror jag åtminstone.

Jag började min ”bloggarkarriär” på Kyrkpressens blogg, men den lades ner. Flyttade till Bloggen.fi som uppehålls av ett mediahus som nu kastar in handduken. Bloggen släcks ner 1 mars 2016 och därmed blir jag hemlös igen. Så härtill är jag nödd och tvungen!

Nu har jag att bestämma mig, skall jag ”ta med” allt från den förra bloggen, eller skall jag börja på ny kula?

Beslut, beslut…