Inte så sällan händer det att saker inte är som de borde vara. Om sådana omständigheter kan man ha olika uttryck. En av mina svågrar brukar säga: ”Det är bedrövligt!”
Just nu har vi en ordning i de finländska kyrkorna som jag helst beskriver som bedrövlig. Ända sedan kristendomens begynnelse har de kristna samlats, än öppet, än i hemlighet, allt beroende på härskarnas nycker. Men här och nu, då vi lever i ett öppet och demokratiskt land, då låter kristenheten sig kuvas av den världsliga överhetens ”starka rekommendationer”! Nu skall vi sitta var och en i sitt krypin. Och de som har möjlighet, och kunskap, skall följa med på sociala medier och titta i en liten ruta på en andakt som sänds från en kyrka fri från gudstjänstfirande församling. Det tycker vårt andliga ledarskap är helt ok.
Coronaskräck och dödsfruktan tycks ha rivit med sig allt och alla. Jag vill påstå att i en kyrka kan man hålla både fem- och tiofalt det avstånd som är möjligt i en market. I kyrkan är det minst lika högt till tak som i marketen. Så vad är det här för dumheter?
Här hos oss firade vi pyjamasgudstjänst idag. Vi satte ljudet så högt i datorn att vi kunde ligga under täcket och lyssna. Det kan förefalla bekvämt och avslappnat att inte behöva ta sig ut till bilen och köra till kyrkan, jovisst. Men det här kändes, uppriktigt sagt, bara som ett surrogat. Vi hade mer än gärna farit till kyrkan. Vi vill vara tillsammans, känna gemenskapen!
”Någon” borde göra något. Om vi inte får samlas i kyrkorna får vi väl ta husmötena till heders igen!
notgubben 