Konungarnas dag.

El Día de los Reyes. Så kallas Trettondagen av spansktalande människor, syftande på de tre vise männen som kom till Jesu krubba. Det var då det, men i dag är vi mer i behov av visa män än någonsin.

Som jag ser det så sitter världen på en kälke, i en utförsbacke som bara blir brantare. Det är inget nytt fenomen, det har pågått länge. Tidigare har det varit möjligt att vika av till någondera sidan för att kunna bromsa in och ta ut en ny kurs. Den optionen finns inte längre. Fartens tjusning har inte avtagit och stupet närmar sig, bildlikt talat.

Vi har levt i det närmaste ett helt år med corona. Den enda goda nyheten på den tiden är att nu finns det vacciner som har fungerat under kliniska test. Men håller de måttet då det verkligen gäller? Det vete fåglarna, för det verkar som om det mesta vad gäller virusets sätt att bete sig fortfarande är okänt område. Alla vill inte heller att frågetecknen rätas ut. Nu vägrar Kina inresetillstånd för WHO’s experter, som vill reda ut virusets ursprung. Det är något som luktar. Vad är det Kina vill dölja?

I motpolen USA står det inte mycket bättre till. Där har hela pandemibekämpningen skötts mer än taffligt, och corona har så klart tacksamt tagit emot alla givna chanser. Landet, som enligt egen åsikt är störst, bäst och vackrast, ståtar nu med världsrekord i corona. Men jag tror att de värderar en så liten sak som ungdomarnas VM-guld högre.

Hållande mig kvar i landet långt i väster, hurdana kommer omständigheterna att vara den dag Trump måste ge sig av från Vita huset? Får vi se ett fredligt presidentskifte, eller…  Det bådar inte gott att en hoper före detta försvarsministrar skriver ett öppet brev där de i förtäckta ordalag varnar för en militärkupp. Militären bör inte blanda sig i presidentskiftet.

Så här i vardagen får vi fortsätta att leva med restriktioner och begränsningar, påbud som inte alltid verkar vare sig kloka eller genomtänkta. Det som jag särskilt reagerar mot är att i kyrkor får man inte samlas, utom de få som behövs för att genomföra en streamad gudstjänst. Krogarna däremot har betydligt större frihet att ta in sina gäster. Var är logiken? Jag anser att kyrkans biskopar har lagt sig platt och inte vågat ta strid för sina gudstjänstfirande församlingar. Det om något är ett svek mot kyrkans gudagivna uppdrag! Var är de troendes gemenskap? Det är långt ifrån alla som kan följa en nätgudstjänst, och den gruppen lämnas nu helt i sticket.

I svåra tider har människorna en lite större benägenhet än vanligt att söka sig till kyrkan. Nu har vi en svår tid, men kyrkvägen är stängd av våra egna ledare.

VAR hittas visa män (och kvinnor)? De behövs!