Det gick länge. Hur länge har jag ingen uppfattning om. Vissa saker försöker det undermedvetna smyga undan för medvetandet. Men nu lyckas det inte längre.
Jag misstänker att min oförmåga att engagera mig i alla nyhetssändningar har sina orsaker. Jag inbillar mig att min oförmåga att skriva dagbok de flesta dagar så som jag brukar göra, har sina orsaker. Och, att dessa orsaker också har samband med min tröghet att komma igång med olika sysslor som inte är akuta.
Två år av osäkerhet angående coronan har tydligen satt sina spår i psyket. Ändå har vi varit lyckligt lottade här hos oss. Vårt engagemang i sonens gym har gett oss en legitim orsak att inte bli sittande hemma, så som merparten av folket i vår ålder förväntats göra. Vi har inte heller oroat oss för att bli smittade, åtminstone inte medvetet. Till sist insjuknade också vi, men väldigt lindrigt. Och sedan började samhället öppna upp igen.
Nu löper Putin amok. Fysiskt sker det genom anfallet på Ukraina. Men hela Europa har hamnat i en ny situation. Globaliseringen har haft den effekten, att Västeuropa litat på att handeln skulle ha tämjt den ryska björnen. Men, Mammon lyckas inte alltid som domptör. Och nu har Europa hunnit göra sig beroende av både energi och råvaror från Ryssland.
Nu har Putins imperieambitioner blivit en riktig nattmara, ett mycket smärtsamt uppvaknande för våra europeiska länder. Det här dyker upp i mina tankar och funderingar, gång på gång, och i det är jag knappast unik. Negativa förväntningar och rädsla försöker få grepp om folket. Hur skall det bli, hur skall det gå?
Först corona som uppvärmning, sedan ett riktigt stort krig, i Europa! Nu inser jag att mitt psyke tycks ha tagit intryck av den här kombinationen. En ljuspunkt är ändå att jag inte är rädd, inte hittills. Utsatt för intryck, ja, men inte intryckt!
notgubben 